När resan blir målet

Du ska åka på en jobbresa från Stockholm till Milano. Vilken väg väljer du?
A. Den snabbaste: flyg
B. Den snårigaste: bil
C. Den långsammaste: tåg
Det må framstå som en retorisk fråga. För även om du vid första anblick skulle känna dig frestad att åka ut på en roadtrip genom Europa så torde din arbetsgivare (eller ditt förnuft, i det fall du är din egen chef) förhindra sådana vidlyftiga planer. I tider då maximal avkastning är de flesta företags främsta drivkraft framstår svarsalternativ B och C som ett dåligt skämt. Vem har råd att välja något annat än snabbast möjliga färdsätt? Tid är, som det heter, pengar. 

Och omvänt: pengar är tid. Detta innebär att endast en mindre grupp privilegierade – däribland välbesuttna pensionärer (läs 40-talister), fallskärmsbeklädda direktörer och ekonomiskt okänsliga icke-konformister – kan unna sig förflyttningar enligt devisen ”resan är målet”. För vanliga dödliga är resan sällan annat än en transport mot målet och vi får finna oss i att som bäst dagdrömma om mer uppsluppna tider. 

Men kanske har vi fler val än vi tror. Någonstans är det ju faktiskt vi själva som måste välja vilken väg vi vill vandra, huruvida resan ska få vara målet eller om pengar och ständig effektivitet är rätt riktning. Kanske är det till synes mest rationella färdsättet inte alltid det mest önskvärda. Kanske är den snårigaste vägen den roligaste. Kanske är den långsammaste den vackraste. 

I det här numret av Affärsresenären träffar vi Svenska Filminstitutets vd Anna Serner som berättar om sin något snåriga resa till kultursveriges toppskikt (sid. 53), låter ekonomijournalisten Andreas Cervenka avslöja hur en snabbt växande finanssektor leder till ökad ojämlikhet (sid. 87) och tipsar om ett ännu inte utdött transportmedel: lyxtåget – varmt rekommenderat till den som söker garanterad ineffektivitet och svindlande vyer. 

- Louise Fauvelle, tf. Chefredaktör