Foto: Alice Donovan
Foto: Alice Donovan

Valet i Frankrike påverkar hela europa

UTBLICK Det är mindre än en månad kvar till det franska valet och resultatet är mer ovisst än någonsin. Affärsresenärens Harald Möllerström har tittat närmare på kandidaterna och hur resultatet kan påverka EU.

Text: Harald Möllerström

Det har gått ett par hundra år sedan Frankrike senast upplevde en revolution eller ett allvarligt menat försök till en reformation. Landets tillstånd har under de senaste decennierna kännetecknats av en både politisk och ekonomisk stagnation där de etablerade partierna växelvis innehaft makten.

Det politiska läget
I år har många politiska bedömare i ett tidigt skede varit övertygade om att Marine Le Pen, presidentkandidat för det högerextremistiska Nationella Fronten, skulle vinna den första valomgången men att hon lika säkert skulle förlora i den andra valomgången på samma sätt som hennes far gjorde 2002.
Men vi vet ju hur det gick i folkomröstningen i Storbritannien och det amerikanska presidentvalet. Högoddsarna Brexit och Donald Trump vann båda två och det finns inget som säger att fransyskan Marine även hon blir en högoddsare.
I slutet av mars kom allt fler tecken på att Emmanuel Macron var på stark frammarsch och enligt opinionsinstitutet Harris mätning låg både han och Le Pen i princip lika på 26 procent av rösterna inför den första valomgången, en uppgång med sex procentenheter på två veckor för Macron. Och i händelse av att någon inte får absolut majoritet i den första omgången hålls en andra omgång den sjunde maj. I Harris mätning för en eventuell andra omgång kommer Macron att krossa henne med siffrorna 65 procent mot 35 procent.
I det här läget har han fått stöd både från vänster och höger. Nu senast har Paris förre socialistiske borgmästaren Bertrand Delanoe ställt sig bakom honom och kallat honom ”en europé, ren reformivrare och en realist”. Han sade att ”det var viktigt att ge mesta möjliga stöd till den kandidat som kan besegra Madame Le Pen redan i första omgången”. Samtidigt hopade sig problemen ytterligare över de konservativas kandidat, François Fillon. Nu senast meddelade den franska veckotidningen Le Canard Enchainé att den skandaldrabbade Fillon inte hade deklarerat att han fått ett räntefritt lån på 50 000 euro från en miljardärsvän.

I det franska valet är det mycket som står på spel. Frankrikes president har liksom USA:s president ett oerhört stort inflytande och kan på egen hand välja ministrarna i sin regering. Denne får också ett tungt ansvar i EU när Storbritannien utlöser artikel 50 och inleder sin sorti ur EU. Det gäller då att hitta rätt balans mellan EU:s två kvarvarande tungviktare, Tyskland och Frankrike, när den tredje hoppat av. Tidigare var ansvarsfördelningen att Frankrike hade hand om utformandet av den Europeiska unionen och Tyskland tack vare sin starka ekonomi hade hand om finansieringen av EU. Vad som händer med Frankrike fortsatta medlemskap hänger naturligtvis intimt samman med vilken kandidat som väljs och det får i sin tur betydelse för hela Europa.

Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt målar en dyster bild av framtiden om Marine Le Pen vinner. I en krönika i Dagens Industri skriver han:
”Hennes politik riskerar att välta den västerländska ekonomiska ordning som har styrt världen, skapat välstånd och tryckt tillbaka global fattigdom sedan andra världskriget. Blir Le Pen Frankrikes president kan hon tillsammans med Donald Trump och Vladimir Putin börja förändra vår värld som vi känner den, en värld där öppenhet, respekt för stabila institutioner och pluralism ersätts av förföljelse av alla som inte dyrkar ledaren, öppen rasism och beskuren frihet.
[…] Hon riskerar att förstärka den trend som gradvis vill stänga ner vår rörelsefrihet och underminera vår tillgång till fakta och vetenskapliga bevis. På det sättet kan man säga att hon vill göra för Frankrike vad Trump nu gör i USA. Det är en farlig utveckling i Europa.”

Öppen eller stängd
Årets presidentval lovar att bli det mest spännande i mannaminne och kan också bli en revolutionerande tillställning. De socialistiska och republikanska partierna som växelvis har haft makten sedan Charles de Gaulle grundande den femte republiken 1958, kan eventuellt elimineras redan i den första omgången av presidentvalet den 23 april. De franska väljarna riskerar då att tvingas välja mellan två upprorsledare, Nationella Frontens karismatiska ledare Marine Le Pen och Emmanuel Macron, den nye ledaren för den liberala rörelsen En Marche!, som grundades så sent som förra året.
Konsekvenserna av dessa uppror är svåra att överdriva. De är det hittills klaraste exemplet på en global trend. Den gamla klyftan mellan vänster och höger blir mindre viktig än den nya där man står mellan öppen och stängd. Den därpå följande omstruktureringen kommer att få följdverkningar långt bortom Frankrikes gränser. Den kan antingen gjuta nytt liv i Europeiska unionen eller stjälpa den.

Dålig ekonomi påverkar
Något som spätt på väljarnas ilska är läget för den franska ekonomin. En opinionsmätning, som gjordes förra året visade att det franska folket är det mest pessimistiska på jorden. Inte mindre än 81 procent ansåg att världen håller på att bli sämre och bara 3 procent sade att den blir bättre. Det mesta har naturligtvis att göra med ekonomin. Frankrikes ekonomi har sedan länge varit i ett bedrövligt skick. Den enorma statliga förvaltningen, som absorberar 57 procent av BNP, har gjort slut på landets vitalitet. En fjärdedel av de franska ungdomarna går arbetslösa och av de som har jobb är det bara ett fåtal som kan hitta fasta jobb av den typ som deras föräldrar hade. Höga skatter och mycket byråkrati har gjort att de som haft någon form av entreprenörsanda sedan länge lämnat landet. Men den här epidemin har långt mer påverkan än en stagnerande levnadsstandard. Upprepade terroristattacker har fått nerverna i dallring och tvingat invånarna att leva under undantagstillstånd och avslöjat djupa kulturella klyftor.
Många av dessa problem har byggts upp under decennier men varken högern eller vänstern har lyckats ta itu med dem. Senast Frankrike på allvar försökte sig på en ambitiös, ekonomisk reform, en genomgripande rekonstruktion av pensionerna och den sociala säkerheten, var i mitten av 1990-talet under president Jacques Chirac. Men den brakade samman efter omfattande strejker. Sedan dess har det gjorts få försök. Nicolas Sarkozy var inne på en reform men hans reformagenda omintetgjordes av finanskrisen 2007–2008. Nuvarande presidenten François Hollande fick en katastrofartad start då han försökte lägga fram en skatt där de som tjänade mer än en miljon euro skulle betala 75 procent i skatt. Efter det blev han så impopulär att han inte förmådde åstadkomma nästan någonting. Efter decennier av stagnation är det knappast förvånande att de franska väljarna vill kasta ut de sittande politikerna.
Både Macron och Le Pen försöker utnyttja den frustrationen. Men de erbjuder radikalt olika diagnoser på det franska problemet med radikalt olika botemedel. Le Pen lägger skulden på yttre krafter och lovar att skydda väljarna med en kombination av mer handelshinder och ökad social välfärd. Hon har effektivt distanserat sig från sitt partis anti-semitiska förgångna, hon kastade till och med ut sin far ur partiet, men hon vädjar till dem som är för att Frankrikes ska bli mer protektionistiskt. Hon kritiserar i skarpa ordalag globaliseringen och kallar den ett hot mot jobben i Frankrike. Hon anser EU vara ett ”anti-demokratiskt monster”. Vidare lovar hon att stänga radikala moskéer, kraftigt begränsa invandringen, bromsa utrikeshandeln, byta ut euron mot en återuppstånden fransk franc och utlysa en folkomröstning om att lämna EU.

Macron mot Le Pen
Macron har en helt annan inställning. Han anser att Frankrike skulle bli starkare med en ökad öppenhet. Han är förespråkare för frihandel, för fri konkurrens, för invandring och för EU. Han är för ett kulturellt utbyte och försöker få fler fransmän i arbete genom att minska antalet ohanterliga lagar inom arbetslagstiftningen. Om man tittar närmare så ser man att ingen av de två är någon övertygande outsider. Le Pen har ägnat hela sitt liv åt politik, hennes bedrift hittills är att hon lyckats göra ett extremistiskt parti rumsrent. Macron var tidigare Hollandes ekonomiminister och hans liberaliseringsprogram kommer troligen att bli mindre djärvt än Fillons. Denne har i sin tur lovat att skala bort en halv miljon jobb i offentlig tjänst och göra sig av med arbetslagstiftningen. Bägge revolutionärerna kommer att få svårigheter att genomföra sina politiska program. Även om Marine Le Pen skulle vinna presidentvalet så bör hon inte få tillräckligt många mandat för att få majoritet i nationalförsamlingen. Macron har knappt ett parti, en seger för honom skulle vara ett bevis på att liberalismen fortfarande har anhängare i Europa. Om Le Pen skulle få Frankrike att lämna euro-samarbetet, skulle det utlösa en finanskris och sannolikt innebära slutet för en union som trots sina brister har främjat fred och välstånd i Europa i sex decennier. En seger för Le Pen skulle sannolikt tas emot med glädje av Vladimir Putin. Det är kanske ingen tillfällighet att Le Pens parti har fått ett stort lån från en rysk bank och Macrons organisation har drabbats av mer än 4 000 attacker från hackers.

Med knappt två månader kvar verkar det dock osannolikt att Le Pen ska vinna presidentvalet. Opinionsmätningarna pekar på seger för henne i den första valomgången men att hon förlorar i den andra. Men i detta mycket ovanliga val kan allting hända. Frankrike har skakat om världen tidigare.

Huvudkandidaterna i det franska valet

Marine Le Pen, som är ledare för det högerextremistiska partiet Nationella Fronten väntas av en ganska enig expertkår att kvalificera sig till andra omgången av det franska presidentvalet. Hon har också stärkts av valet av Donald Trump till USA:s president och Storbritanniens beslut att lämna EU. Under sin presidentkampanj 2012 utvecklade hon ett nationalistiskt och protektionistiskt program och lovade då att hon i händelse av seger att Frankrike skulle lämna valutasamarbetet, återinföra tullarna och gränskontrollen för varor och människor samt banta invandringen med 95 procent till 10 000 personer om året. Hon har också vänt sig till väljare som blivit desillusionerade av den traditionella vänstern med planer på att sänka pensionsåldern till 60 år och stärka samhällsservicen.

François Fillon, som tidigare var premiärminister under president Nicolas Sarkozy och en gång i tiden kallades “Mister Nobody” av den franska pressen, vann överraskande det republikanska partiets presidentvalsnominering i november, efter att ha besegrat sin förre chef och den favorittippade Alain Juppé.
Den 62-årige Fillon, som är en stark beundrare av Margaret Thatcher, har lagt fram ett radikalt program att minska det statliga inflytandet. Han vill bland annat skrota 35-timmarsveckan, gradvis höja pensionsåldern till 65 år och banta de anställda inom den offentliga sektorn med en halv miljon personer och sänka bolagsskatten till 25 procent. Han vill vidare reformera bidragssystemen så att det lönar sig att arbeta. Han är en hök när det gäller invandring och den islamistiska terrorismen. Han vill införa kvoter för hur många invandrare som ska få komma in i Frankrike. Hans kampanj har vidare stött på allvarliga problem till följd av anklagelser om att hans hustru och barn uppburit drygt en miljon euro utan att i själva verket ha arbetat åt honom och det har gjort att han har tappat i opinionsmätningarna.

Emmanuel Macron var okänd i fransk politik innan han blev president François Hollandes ekonomiminister 2014, men iscensatte en egen kampanj för att komma in i Élysée-palatset i november förra året på en mittenplattform. Den 39-årige Macron, som öppet har tagit avstånd från den existerande partistrukturen och driver en självständig kampanj med sin egen organisation En Marche! som bas. Där har han lånat från både vänstern och högern och utnyttjat sociala medier för att nå fram till den yngre generationen. Han har uteslutit avtal med andra partier. Den förre Rothschild-bankiren har ännu inte offentliggjort något tydligt valprogram men under regeringen Hollande var han en förespråkare för en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden, att fransmännen ska arbeta längre upp i åren, och ekonomiska reformer. Han ses vidare som den mest EU-vänliga kandidaten och förespråkar en förstärkt gemensam politik.

Benoît Hamon, som har jämförts med Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien, besegrade favorittippade Manuel Valls för att bli socialistpartiets presidentkandidat. Hamon, som befinner sig långt ut på vänsterkanten, lämnade Valls regering 2014 för att leda ett uppror mot den förre premiärministerns arbetsmarknadsreformer. Benoit, som kallades “Little Ben” när han först kom in i politiken på 1990-talet, har presenterat ett kritiserat program med tyngdpunkten långt ut på vänsterkanten. Han förespråkar bland annat en 32 timmars arbetsvecka och vill införa en allmän medborgarlön på 750 euro, som motsvarar ungefär 7 150 svenska kronor i månaden. Den vill han finansiera med en beskattning på industrirobotar. Han vill dessutom ha en legalisering av marijuana. Den 49-årige Hamon menar att ekonomisk tillväxt har blivit en överskattad “kvasi-religion” för politiker och han har vädjat till de väljare långt ut på vänsterkanten som retat sig på Hollandes kursändring mot näringslivet.  Hamon har sagt att han kan tänka sig en allians med den vänsterextremistiske ledaren Jean-Luc Mélenchon.

Jean-Luc Mélenchon, ledare för extremvänstern och en före detta socialistisk minister, ställer upp i årets val utan stöd av varken Socialistpartiet eller Kommunistpartiet. Mélenchon blev fyra i presidentvalet 2012 med Left Front, en union som består av radikala partier däribland kommunistpartiet. I år har han skapat en ny rörelse, La France insoumise (Upproriska Frankrike) med ett löfte om att dela landets rikedomar, höja minimilönen, prioritera miljöfrågorna och omförhandla EU-avtalen för att få slut på åtstramningspolitiken.

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

Trasig valaffisch
Trasig valaffisch
Paris
Paris

”Resultatet kommer påverka EU”

Affärsresenären ringde upp Ann-Cathrine Jungar som är docent vid Södertörns Högskola och forskar på demokrati, politiska partier och institutioner. Just nu med fokus på högerpopulistiska partier i Europa.

 – Det är ingen tvekan om att Marine Le Pen går vidare till andra omgången av det franska presidentvalet men det är mycket svårt att sia om vem hon får möta där, säger Ann-Cathrine en månad före presidentvalet och fortsätter:
– Det finns egentligen bara två möjliga kandidater; den ene är François Fillion som vann den republikanska presidentvalsnomineringen, såvida det inte framkommer mer uppgifter om oegentligheter. Trots påtryckningar från de egna leden har han vägrat att hoppa av sitt partis nominering. Den andre är Macron. Men det finns fortfarande många osäkra parametrar och det är fortfarande en dryg månad kvar till den första valomgången. Man vet ännu inte hur stor påverkan korruptionen får i valet.

Vad kan ske när det gäller EU och övriga världen i händelse av att Le Pen vinner?
– Resultatet kommer naturligtvis att påverka EU-samarbetet utanför Frankrikes gränser. Hon vill ju att Frankrike ska lämna valutasarbetet och i förlängningen även EU. Hon har redan deklarerat att hon tänker utlysa en folkomröstning där man ska rösta om fortsatt franskt medlemskap i EU.  Hon vill också påverka EU:s fortsatta utvidgning och samarbetet med andra länder. På inrikesplanet vill hon bland annat stoppa eller åtminstone dramatiskt minska invandringen.

Hur kommer en seger för henne att påverka politiken inrikes?
– På inrikesplanet kommer Le Pen säkerligen att lägga mycket krut på välfärdspolitiken, stoppa integrationen av invandrare och föra en protektionistisk politik och i det fallet står hon långt ifrån de två andra huvudkandidaterna. Men hon kommer troligen inte att ha svårt att samarbeta med antingen republikanerna eller Macrons parti. Hon har säkerligen dragit nytta av de överraskande segrarna i Storbritannien och USA där Donald Trump och Brexit-företrädarna vann, men det är mer av symbolisk art.