Merkels nya seger

Ett tag såg det ut som att Merkel svajade på den tyska tronen men i de senaste mätningarna står hon starkare än någonsin. Redan nu är hon den som styrt landet längst i efterkrigstidens Europa. Affärsresenären tar tempen på Tyskland inför valet.

Text: Harald Möllerström

De tyska socialdemokraterna vädrade morgonluft då deras kandidat, EU-parlamentets förre talman, Martin Schulz i slutet av januari enhälligt valdes till partiordförande. Och kort därefter ledde han enligt en opinionsmätning med 16 procent före förbundskanslern Angela Merkel som också är CDU:s ordförande. Men sedan dess har det gått käpprätt utför. Och efter övertygande segrar i tre delstatsval verkar manegen vara krattad och klar till valet till förbundsdagen den 24 september. Angela Merkels valkampanj är i stort sett en repris på den från 2014, ”Ni vet vad ni har”. Med flyktingströmmen i avtagande och den allmänna uppfattningen att regeringen har full kontroll över skeendet känns nu den stora nedgången i hennes popularitet i slutet av 2015 och början av 2016 som urtidshistoria. 

Oenigheten mellan CDU och CSU har man sopat under mattan, ekonomin är stark och efter år av stagnation håller lönenivån på att stiga. För många väljare är det en formel som har fungerat bra i Tyskland under dussintalet år. Utomlands beskrivs Merkel oftast av kritiker, men även av beundrare, som en sfinx – en mästerlig schackspelare och som en politiker ur den Machiavellistiska skolan. Men i själva verket är hon inte så komplicerad. Hon tror på att skapa välstånd med hjälp av marknadskrafterna och att distribuera den jämnt. Bortsett från detta håller hon sig till få ideologiska regler och undviker risktagande bortsett från situationer där hon har föga val och är övertygad om att hon kan styra utvecklingen.  

Väljarna dyrkar inte Merkel men de tycks anse att hon är det bästa alternativet och det gäller också andra partier. En undersökning som offentliggjordes av valforskningsinstitutet Forschungsgruppe Wahlen den 11 augusti visade att 29 procent av SPD:s väljare skulle föredra Merkel före sin egen ledare Schulz. Enligt de senaste undersökningarna får Merkel och CDU 40 procent av väljarna i valet till förbundsdagen. 

Merkel är redan den partiledare som har styrt Tyskland längst i efterkrigstiden i Europa. Högerliberala FDP:s kandidat Wolfgang Kubicki sade att det senaste valet visade att SPD måste bredda sin valplattform om man hoppas att kunna besegra Merkel i valet till förbundsdagen.

Enligt tyska mått mätt är Merkel pro-atlantisk. Hon har hyggliga relationer med både de tidigare amerikanska presidenterna Barack Obama och George W. Bush. Obama var på besök i samband med en kyrklig högtid i slutet av maj och hon talar med jämna mellanrum med Bush i telefon. Hon har presenterat sig för väljarna som en krisförhandlare och som en garant för Europas stabilitet. Men Merkels ställning bland de tyska väljarna ökade säkerligen då hon höll ett tal vid ett möte hos systerpartiet CSU i slutet av maj som gav eko över hela världen.

Merkels ändrade framtoning
De två partierna gick olika vägar till följd av flyktingkrisen och mötet var nog att betrakta som en del i läkningsprocessen. Merkel betonade vikten av enigheten mellan de två. Den förre tyske utrikesministern, Joschka Fischer från De Gröna, har aldrig betraktat Merkel som någon inspirerande talare. Snarare har hon med sin mjuka framtoning närmast fått sina åhörare att somna. Men detta har förändrats. Då undrade många om hon hade inspirerats av den helige ande. Annars berodde det på att hon hade tillbringat för många timmar i sällskap med USA:s president Donald Trump vid NATO-mötet och G7-mötet i slutet av maj. Det tal som hon då höll påminde mer om ett tal som den förre socialdemokratiske förbundskanslern Gerhard Schröder höll i staden Goslar 2003 där han klart deklarerade att Tyskland inte skulle ställa upp i kriget i Irak oavsett om aktionen hade stöd av FN:s säkerhetsråd.  
– Den tid då vi helt kunde lita på andra är i viss utsträckning över. Det har jag fått erfara de två senaste dagarna. Vi européer måste nu ta vårt öde i våra egna händer, sade hon efter G7-mötet på Sicilien och ingen kunde missa hennes passning till Donald Trump. 

Främlingsfientlig inställning i öst
 ”Vi har uppnått mycket i östra Tyskland de senaste 26 åren men vi är oroade för högerextremismen, främlingsfientligheten och intoleransen i de fem federala stater som tidigare utgjordes av det gamla Östtyskland”, sa Iris Glicke, som är företrädare för den tyska regeringen i september 2016 i en årlig rapport. Sedan Tysklands återförening 1990 har fokus i årets upplaga legat mer på den sociala och politiska utvecklingen i regionen än den ekonomiska. Men under det senaste året har våldsamma sammanstötningar med högerextremister ökat dramatiskt i synnerhet i delstaten Sachsen, nära Tysklands gräns till Polen och Tjeckien.  

I Dresden och andra mindre städer har grupper av främlingsfientliga personer samlats flera gånger i veckan för demonstrationer av olika slag, väpnade patruller och för pyromandåd mot invandrare. Denna främlingsfientliga inställning har börjat påverka ekonomin i de östliga delstaterna. Enligt regeringens rapport ligger arbetslösheten i regionen på 9,2 procent mot hälften för några år sedan och betydligt mer jämfört med västra Tyskland där siffran idag ligger på 5,7 procent. Delstaten Sachsen är idag Tysklands mest blomstrande delstat med högsta BNP per capita. Men befolkningen håller på att åldras och många yngre beger sig till västra Tyskland för bättre jobb. Regionens tvära inställning till invandrare har begränsat utvidgningen och negativt påverkat tillströmningen av turister och utländska investeringar. Före återföreningen vällde hundratusentals utländska arbetare in i dåvarande Västtyskland för att stötta dess blomstrande ekonomi. Men i öst kom arbetskraften i huvudsak från andra länder i det gamla östblocket och de arbetarna var inte tillåtna att integreras med den lokala befolkningen. Detta skapade oerhört stora sociala, kulturella och ekonomiska skillnader med det mångetniska och mångkulturella Väst.

1989 var både Östtyskland och Västtyskland inställda på att bygga ett starkt, enat land men enligt Werner Patzelt, en professor vid det tekniska universitetet i Dresden försökte de slå sig samman alltför snabbt. 
– Västra Tyskland kom att alltför snabbt att absorbera den östra sidan med sin infrastruktur, institutioner och folk. Många tyskar från det gamla DDR tvingades då att anpassa sig till ett helt nytt liv och kultur över en natt, har Patzelt sagt.  

När så dåvarande kanslern Helmut Kohl öppnade gränserna för utländska arbetare i början av 1990-talet, var det östtyskarna, som hade varit isolerade i flera decennier, som kände sig särskilt till freds. Ungefär 20 år senare – mitt under flyktingkrisen i Europa, välkomnade förbundskansler Angela Merkel 1,1 miljoner flyktingar, av vilka ett stort antal var muslimer, förutom de cirka fem miljoner muslimer som redan levde i Tyskland. Påfyllningen i samband med det ökande invandrarfientliga klimatet och en ökande känsla av otrygghet över hela Europa, förvärrade farhågorna för en kolonisation utifrån och ledde till bildandet av högerextremistiska krafter på gräsrotsnivå och på politiska nivåer. Merkels flyktingpolitik har lett till en motreaktion över hela Tyskland men en alarmerande retorik som använts av högerkrafterna för att utnyttja den har i första hand gått hem bäst i de östra delarna av landet.  

Tufft för Schulz
SPD:s ledare Martin Schulz, som kommer från partiets högerflygel, ligger risigt till. Hans och Merkel valmanifest är likartade. Bägge är för skattesänkningar och ökade investeringar. Den största skillnaden är att Schulz vill höja skatten för människorna i de högsta inkomstskikten. 
Han kom till rodret först sedan den förre ledaren Sigmar Gabriel avgått och tagit över utrikesministerposten. Schulz kom tillbaka till Tyskland efter att sedan 1994 i princip tjänstgjort vid EU-högkvarteret i Bryssel. 
Sedan dess har han på olika sätt försökt penetrera Merkels politiska pansar. Han har försökt med social rättvisa och med Europafrågorna genom att resa till Paris för att träffa Frankrikes president Emmanuel Macron. Han har tagit upp flyktingfrågan och besökt Italien för att diskutera hur väl Europa är förberett för nästa kris och han har diskuterat försvarsfrågan och det tvåprocentiga anslaget till NATO. Men har misslyckats gång på gång. En annan sak som talar emot Schulz är hans vägran att utesluten ”rödgrön” koalition med De Gröna och mer kontroversiellt med Vänstern (Die Linke). Men i praktiken skulle han föredra en koalition med De Gröna och Fridemokratiska partiet och därmed gå i den politiske hjälten Willy Brandts fotspår.  

FDP, som hade sitt bästa resultat 2009, ingick i Merkels regering för att sedan åka ut ur förbundsdagen vid valet 2013. Nu har Christian Lindner gått i spetsen genom att göra det till ett helt nytt parti och koncentrerat sig på digitalisering, ett område där Tyskland ligger långt efter många av sina konkurrenter och pragmatiska infrastrukturförbättringar. Detta tillsammans med hans ungdomliga framtoning som Emmanuel Macron eller Kanadas premiärminister Justin Trudeau har gjort det möjligt för honom att nå ut till nya väljare i de tyska städerna. Men han har balanserat detta med en vädjan till traditionella FDP-väljare, som politiskt ligger till höger om liberalerna i de flesta europeiska länder som Liberaldemokraterna i Storbritannien eller Macrons väljare i Frankrike. Han vill kasta ut Grekland från Euro-samarbetet och deklarerade nyligen att Tyskland borde tolerera Rysslands annektering av Krimhalvön. Utspelet om Krim är dock något som haft anledning att beklaga att han gjort. 

Men på det stora hela verkar det ganska säkert att hans parti kommer tillbaka till förbundsdagen i höst. 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

partierna i valet 2017

De Gröna (Die Grünen)
De Gröna är ett parti som kom till under anti-kärnkraftrörelsen under 1980-talet. Partiet har enligt vissa opinionsmätningar legat kring 5 procentstrecket och har förklarat sig företagarvänligt men har också sagt sig ha en vänsterinriktad bas. Men de kan spela en avgörande roll i vissa delstater. De har ledamöter i 10 av landets 16 delstatsregeringar och har stort inflytande när det gäller bland annat undervisning. Partiet har starka åsikter på det utrikespolitiska planet – pro-europeiskt, anti-Putin och anti-Erdogan.
 
Vänstern (Die Linke)
Det största vänsterpartiet i Tyskland, som är en sammanslagning av det gamla östtyska kommunistpartiet och ett parti som frigjorde sig från SPD då Gerhard Schröder genomförde en rad välfärdsreformer. Under Sahra Wagenknecht, som är ryskorienterad och emot NATO, har den hårdföra falangen tagit ledningen i partiet. I dagsläget betraktas partiet som marginellt och har bara ett begränsat stöd i en del av de gamla delstaterna i Öst.
 
Alternative für Deutschland (AfD)
AfD grundades i april 2013. På sitt valmanifest sade man sig vara emot Euron men inte EU. De flesta av dess sympatisörer kommer från dem som befarade att de tyska skattebetalarna skulle få bekosta räddningsinsatserna för de hårt skuldsatta länderna i EU som Grekland. Partiet fick 4,7 procent av rösterna i det federala valet 2013 men fick inte tillräckligt med röster i Förbundsdagen för att klara fem-procentspärren. Man fick ändå välja in sju ledamöter till Europaparlamentet 2014 och 10 procent av rösterna i flera delstatsval samma år. 
Förra året var AfD representerade i 10 av 16 delstater. De hade vidare stöd från 11.12 procent av befolkningen i hela landet och det berodde i första hand på flyktingkrisen och en serie våldsamma attacker som genomförts av invandrare och människor som sökt asyl.  
 
Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU)
Tysklands kristdemokratiska union finns i hela Tyskland utom i delstaten Bayern, där den konservativa politiken företräds av CDU:s systerparti Christlich-Soziale Union in Bayern (CSU). Partiet har generellt dominerat i tysk efterkrigspolitik och hade efter den tyska förbundsrepublikens bildande 1949 närmast monopol på kanslerposten till 1969. Från 1982 till 1998 (16 år) var kristdemokraten Helmut Kohl förbundskansler. Nuvarande partiordförande (sedan 2000) och förbundskansler (sedan 2005) är Angela Merkel.