Montenegro

Senaste segern för Montenegro var NATO-medlemskapet 2017. Ett beslut som satte griller i huvudet på Ryssland. Affärsresenärens Harald Möllerström har tittat närmare på landet längs Adriatiska havets kust.

Text: Harald Möllerström

NATO-mötet den 25 maj var tänkt som en jubileumstillställning inför Montenegros formella inträde i försvarsalliansen NATO. Istället var det en armbågande amerikansk president i form av Donald Trump som knuffade undan Montenegros premiärminister Duško Marković för att själv hamna i centrum, en filmsnutt som sedan visades över hela världen. Han efterträdde Milo Đukanović efter valet 2016, en man som hade dominerat det politiska livet i Montenegro under ett kvartssekel.

Efter den jugoslaviske presidenten Josip Broz Titos död 1980 började motsättningarna inom Jugoslavien bli allt tydligare men Montenegro ställde länge lojalt upp bakom Serbien under de krig och kriser som följde på Jugoslaviens sönderfall, först som en del i ett ”Restjugoslavien” tillsammans med Serbien, därefter som en del i en lösare union med Serbien. Så småningom blev dock förhållandet mellan Serbien och Montenegro allt mer ansträngt och 2006 utropade Montenegro sin självständighet sedan en majoritet av befolkningen i en folkomröstning sagt ja till en sådan.
Sedan Kroatien gick med i den EU i juli i 2016 har Montenegro, som inledde sina förhandlingar om medlemskap i unionen 2015 hamnat i pole position och tycks ha gått förbi både Serbien och fyra andra länder på Balkan som har samma förhoppningar.

Tidigare när EU gick på högvarv var det i mångt och mycket i första hand beroende av kontinentens fruktan för att regionen skulle ”balkaniseras”. Men nu befarar man på Balkan att man ska drabbas av vad man kallar en ”britannisering” – för risken att Brexit skall omöjliggöra deras planer på att vinna inträde i EU. Den fjärde juli 2016 träffades ledarna för länderna på Balkan i Paris med Frankrikes dåvarande president François Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel samt diverse ämbetsmän från EU för att diskutera deras ansökningar. Ledarna för Balkanländerna var enligt en hög EU-diplomat chockade. Sedan slutet på Balkankrigen på 1990-talet hade medlemskap i EU högsta utrikespolitiska prioritet. De ville veta om Storbritanniens beslut att lämna EU hade påverkat Europas intresse för en utvidgning av organisationen. Det första tecknet var inte bra. Efter omröstningen vägrade Storbritannien att ge klartecken till Serbien att gå vidare med nästa steg som var förhandlingar om medlemskap. Men britterna ändrade sig inom kort och ämbetsmän inom EU skyllde på kaoset efter folkomröstningen. Mötet i Paris, det tredje i raden anordnades på tyskt initiativ liksom mycket som sker på Balkan numera. EU tillkännagav ett biståndspaket på 150 miljoner euro till infrastruktur och andra projekt. Men det viktigaste vid konferensen var mötet mellan Merkel, Hollande och ledarna från Balkan, i synnerhet de från länder som stod utanför EU som Albanien, Bosnien, Kosovo, Makedonien, Montenegro och Serbien.

EU:s målsättning att ge dessa Balkanstater en väg till medlemskap har varit ett försök att garantera fred i en region som sedan långt tillbaka varit en källa till kriser i Europa. Merkel och Hollande menade att det var en vettig politik och att utvidgningen av EU skulle fortsätta. Albaniens premiärminister Edi Rama uttryckte sig på följande sätt: ”Ingen vet var Storbritannien kommer att hamna men det är säkert att Albanien kommer att vara en del av Europa”. Men även om EU inte stoppar utvidgningen så kanske man blir alltför upptaget med att Storbritanniens sorti och skepsisen mot Europa på annat håll för att hinna göra så mycket. ”I geopolitik finns det inget vakuum”, sade Goran Svilanovic från det regionala samarbetsrådet, ett multilateralt organ med bas i Sarajevo. De som oroade sig för invandringen borde minnas sammanbrottet på Balkan som utlöste Europas senaste flyktingkris. “Storbritanniens beslut att lämna EU har inte ändrat något”, sade Merkel. 

I slutet av april röstade ledamöterna i parlamentet i Montenegro med rösterna 46–0 om att ratificera landets anslutning till NATO men ett flertal pro-ryska ledamöter bojkottade omröstningen och underströk de politiska hinder som har bromsat Montenegros anslutningsprocess till den västliga försvarsalliansen. Tillfrågad av World Politics Review om varför det tagit Montenegro så länge att komma med i NATO och varför det varit så komplicerat, svarar Filip Ejdus, biträdande professor vid universitetet i Belgrad och forskare vid universitetet i Bristol till The Economist. 
– Sedan Jugoslavien splittrades har Montenegro haft tre strategiska mål. Det första var att bli en självständig stat istället för att förbli i en union med Serbien, och det målet infriades vid en folkomröstning 2006. Det andra målet var att bli medlem av EU och det tredje att bli medlem av NATO. Den styrande eliten i Montenegro har rättfärdigat sin kampanj för ett medlemskap i NATO genom att framhålla att detta var den bästa garantin för politisk självständighet och ekonomiskt för deras lilla stat. Det var också ett klart uttryck för deras mål att betraktas som en del av Väst, sade Ejdus.

Samma år gick Montenegro med i Natos program ”Partnership for Peace”, som är ett bilateralt samarbete mellan NATO och “enskilda medlemsländer”. Sedan tog det nästan ett årtionde innan man undertecknade ett avtal om anslutning i maj 2016 vilket gav Montenegro möjlighet att delta i NATO-möten som en observatör. Montenegro har deltagit i NATO-uppdrag i Afghanistan sedan 2010 och har sedan samordnat sina försvarsresurser med de som används inom NATO. De viktigaste utmaningarna på vägen mot medlemskap har varit politiska, däribland frågor rörande dess demokratiska vitsord. Den allmänna opinionen i Montenegro är också delad när det gäller NATO där omkring hälften av befolkningen är emot medlemskap på grund av de pro-ryska stämningarna, och kvarvarande minnen från bombningarna 1999 av dem som då utgjordes av Jugoslavien. 

På senare år har de politiska utmaningarna förvärrats av en ökande rysk inblandning både direkt och indirekt i Montenegros kampanj för att bli medlem av NATO. Ryssland svarar för nästan en tredjedel av de direkta investeringarna i Montenegro. Ryssland har nyligen ökat sitt inflytande genom sitt stöd till de partier i Montenegro som är emot ett NATO-medlemskap och medier. Och det kulminerade 2016 i fjolårets misslyckade kupp som enligt landets regering hade initierats av en grupp serbiska nationalister med stöd av Moskva.

Med en yta på 13 812 km2 är Montenegro aningen mindre än Skåne och Blekinge sammanslaget och har en befolkning på 622 159 människor. Idag är 70 procent av landets befolkning kristna men bara 45 procent av dem betraktar sig som montenegriner, medan 28 procent anser sig höra hemma i Serbien och resten bosnier, albaner och andra minoriteter. Detta har varit en avgörande faktor bakom de skarpa skillnaderna i landet. Detta gällde i synnerhet Montenegros självständighet där 55 procent var för och 45 procent var emot i den folkomröstning som ägde rum 2006. Enligt en mätning som gjordes i december 2016 förespråkade 49,8 procent av väljarna ett medlemskap i NATO medan 50,1 procent var emot. 

Om Trump hade beslutat sig för att stoppa Montenegros anslutning till NATO, skulle detta ha kommit som ett förödande slag för Milo Đukanović och troligen resulterat i att landet tagit ett stort steg mot ett närmande till Moskva. Men slutligen beslöt sig Trumps regering för att stödja Montenegros ansökan om medlemskap. Enligt nyhetsbyrån Reuters, skrev den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson till ledarna för den amerikanska senaten där han påpekade att ”det i högsta grad var i USA:s intresse att Montenegro blev medlem i försvarsalliansen NATO.”

När det gäller militär slagkraft kan man inte med bästa vilja påstå att Montenegro har mycket att tillföra NATO. Man har 1 950 soldater, 13 helikoptrar, två fregatter och tre patrullbåtar. Dess försvarsbudget ligger på 50 miljoner euro eller 1,7 procent av landets BNP. Men dess soldater har deltagit i NATO-övningar och i FN – och EU-operationer däribland i kriget i Afghanistan. Donald Trump har krävt övriga NATO-länder på att öka sina militära insatser i NATO till 2 procent av BNP men godkände utan problem Montenegros ansökan. 

Montenegros betydelse har ingenting att göra med dess antal soldater. Det är snarare så att bortsett från en obetydande remsa utmed den bosniska kusten, har NATO kontroll över hela den norra kusten av Medelhavet från Portugal till den syriska gränsen. Kotorbukten var tidigare en säker bas för Jugoslavien och tidigare i historien för det habsburgska imperiets flotta men är idag en marina för lyxkryssare. 2013 hörde sig Ryssland för om att få utnyttja Montenegros anläggningar för sina örlogsfartyg. Det var först när man fick ett blankt nej som Ryssland insåg att Montenegro menade allvar med att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen NATO. Alla tidigare kommuniststater har först anslutit sig till NATO innan de begärt inträde i EU. Montenegro hoppas att dess medlemskap i NATO i framtiden åtminstone ska skydda dem från försök av albanska och serbiska ledare att få sina egna anförvanter som lever i Montenegro att yrka på att bli medlemmar i Storserbien eller Albanien. 

De olika åsikterna om ett medlemskap i NATO hade delat landet enligt gamla linjer. 1918 var splittrade om anslutningen till Jugoslavien. Och så var också fallet när det gällde relationerna till Sovjetunionen 1948. Då var det många montenegrinska medborgare som stödde Stalin när kan kastade ut Jugoslavien från östblocket. Under de gångna 30 åren har antalet personer som ansett sig vara serber eller montenegrianer svängt. Landets kristna medborgare är ofta osäkra på vad de ska kalla sig. Under omröstningen om självständighet var splittringen lika bitter som 1918. 1889 sade ryske tsaren Alexander III att Montenegros prins Nikola var Rysslands ”enda och uppriktiga och sanna vän” på Balkan. Ryska investerare och turister älskar traditionellt den adriatiska republiken men numer smutskastar ryska medier den som ett farligt land att besöka och som leds av maffian. Enligt en tidning i Montenegro har den ryska regeringen svartlistat Montenegros NATO-vänliga politiker. Montenegro är i och för sig ett litet land men dess beslut att gå med i NATO innebär ett stort bakslag för Ryssland på Balkan.

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter