Skärmavbild 2017-01-17 kl. 18.18.54

Sydafrika

Ramaphosa ärvde ett land i spillror av Jacob Zuma. När Jacob Zuma slutligen böjde sig för ANC:s hot om att fälla honom via ett misstroendevotum och avgick var det under protest. Trots att han enligt många bedömare nu efterlämnar ett land i spillror med korrumperade och ineffektiva statliga företag, en ekonomi som har nedgraderats till skräpstatus, en rekordhög statsskuld och en inkompetens som finns på alla nivåer, ville han inte erkänna det. 

Text: Harald Möllerström

För många sydafrikaner kom den sydafrikanske presidenten Jacob Zumas beslut att avgå som en aning försenad Alla hjärtansdagpresent. Men den forne gerillaledaren gav inte upp utan strid trots att det fanns 783 åtalspunkter om korruption mot honom. I åratal hade han ignorerat stora delar av den sydafrikanska befolkningen som var uttröttade på hans ständiga skandaler och rättegångar. Under de sista dagarna av hans presidentstyre visade han öppet sitt förakt mot de medlemmar av ANC som försökte förmå honom att avgå.
Hans efterträdare Cyril Ramaphosa står inför enorma utmaningar men på bara några månader efter det att han blivit president hade landets valuta stärkts till sin starkaste nivå mot den amerikanska dollarn på tre år. Tilltron till honom som president liknar den optimism som välkomnade Nelson Mandela, som valdes till president 1994 och som ville ha Ramaphosa som sin efterträdare. Men sedan han blev utmanövrerad av Thabo Mbeki, som senare valdes till president 1999, lär han ha berättat för sina vänner att han inte skulle göra om det misstaget igen.

Jacob Zuma
Jacob Zuma
Cyril Ramaphosa Cyril Ramaphosa

När Zuma formellt avgick i februari uttryckte vissa kommentatorer ungefär på samma sätt som dåvarande amerikanska presidenten Gerald Ford 1974 då han kommenterade Richard Nixons avgång.
”Vår långa nationella mardröm är över” och de orden fångade enligt många den avsky man kände i Sydafrika för Zumas ämbetsperiod och de förhoppningar man hyste för ett nytt Sydafrika under Cyril Ramaphosa. 

Sydafrika hade gått in i en ny lovande era med Nelson Mandela vid makten 1994 men Zuma representerade ett förlorat årtionde i landets historia. För ett kort ögonblick verkade han som ett jordnära alternativ till sin företrädare Thabo Mbeki, som sågs som svårtillgänglig och envis. Zuma verkade å andra sidan som en politiker som hade närkontakt med folket och som representerade de fattiga och de utsatta i samhället med sin enkla bakgrund och sin bristfälliga utbildning. 
Zumas parti, den afrikanska nationalkongressen (ANC), som länge hade ett starkt internationellt stöd, vek sig enligt de flesta politiska bedömare, snabbt under hans förtrollning och kunde inte hindra hans populistiska framtoning. Partiet underskattade hans slughet och försåt och överrumplades på bara några få år av en person som inte stod för någonting utom en totalt skrupelfri förmåga att hålla sig kvar vid makten och berika sig själv, sin familj och sina närmaste anhängare. 
Zuma utnyttjade enligt andra bedömare de verktyg han hade lärt sig använda under kampen mot apartheidregimen. I egenskap av chef för ANC:s underrättelsetjänst under den tiden hade Zuma noga samlat in uppgifter om både vänner och fiender. När han sedan slog samman de sydafrikanska underrättelsetjänsterna och åklagarmyndigheten under sin kontroll efter det att han utsetts till president, hade Zuma tillräckligt med informationer till sitt förfogande som han kunde använda mot praktiskt taget alla och dessutom använda för att spela ut sina motståndare mot varandra.  Han lyckades inte bara skaffa sig kontroll över medierna och domstolarna utan även hela statsapparaten där han placerade sina egna trotjänare. 

Allt detta illustrerar den jättelika uppgift som väntar Ramaphosa. Sydafrika, som en gång i tiden var Afrikas ledstjärna och dess ekonomiska motor, tas knappast på allvar av någon numer i Afrika. Landet saknar en utrikespolitik och har uppträtt helt otillförlitligt och investerare har valt andra regioner än Sydafrika. Sydafrikas multinationella företag har börjat operera runt om i världen och gjort sina investeringar på andra håll.  
Ramaphosa har sedan maktskiftet hållit sig ovanligt tyst. Hittills har det inte förekommit några TV-tal eller några offentliga framträdanden där han kritiserat sin företrädare.
Ramaphosa är sannolikt mycket medveten om vad som väntar honom och hur stora skador som Zuma i själva verket har orsakat. Oppositionen har rätt att kräva nyval vilket troligen inte skulle vara till Ramaphosas fördel. Han vill ha tid att etablera sin ställning före de ordinarie valen planerade 2019. Ramaphosa undviker i möjligaste mån att förhindra en splittring inom ANC och försöker istället att reformera partiet och leda det till en ny valseger. 
Av det skälet måste Ramaphosa göra kompromisser liksom eftergifter till Zumas anhängare vilket inte kommer att falla i god jord hos många väljare. Ramaphosas anhängare förväntar sig att han ska göra rent hus med Zumas folk i landet och återupprätta allmänhetens förtroende för domstolarna, författningen och den statliga byråkratin. De kräver att Zuma och hans förtrogna ska ställas inför rätta. De kräver vidare att statens anställda ska tjäna landets intressen, inte sina egna. 
Det kommer att bli en svår nöt att knäcka för Ramaphosa trots hans utmärkta kvaliteter. Den 65-årige Ramaphosa är en industriledare och mångmiljonär och företräder egentligen inte gemene man utan snarare Sydafrikas framgångsrika elit. Han tillhör den gamla generationen befrielsekrigare som håller på att bli alltmer impopulära bland landets unga befolkning. Det vänsterinriktade populistiska partiet Economic Freedom Fighters (EFF), sensationella uppgång är en klar antydan om att ANC nästan helt förlorat den unga generationen. Partiet leds idag av den förre ordföranden för ANC:s ungdomsförbund, Julius Malema.  
Det är delvis en generationskonflikt som förbinder Sydafrika med resten av kontinenten. Tilliten till det gamla gardet håller på att minska för varje missgrepp och varje brutet löfte. Ramaphosas nya regering kommer tveklöst att bli betydligt kunnigare än Zumas inkompetenta regeringar. Men den kommer att nagelfaras för sina gärningar som ett ekonomiskt uppsving snarare än nepotism, jobb snarare än tomma löften, löften för de fattiga snarare än slogans. Om valen äger rum som planerat kommer Ramaphosas regering att få sin första utvärderingsrapport 2019.

Men sedan han blev ANC:s ledare i december 2017, har Ramaphosa i flera sammanhang hårt kritiserat ”den systematiska politiska korruptionen” under Zumas ämbetsperiod när de statliga institutionerna kom i händerna på privata intressen. 
I sitt första tal till nationen i februari 2018 sade Ramaphosa att han ”var besluten att bygga upp ett samhälle som definierades av anständighet och integritet som inte tolererade att de offentliga tillgångarna plundrades”. Dessa uttalanden sände en klar signal att Ramaphosa försöker dra en linje under ett destruktivt årtionde då framför allt de fattigaste sydafrikanernas intressen verkade vara av marginellt intresse för den sydafrikanska ledningen. 
Om det ska kunna bli något mer beständigt med den så kallade ”Cyrilvåren” måste Ramaphosa lösa en myriad av svårigheter. Det är framför allt tre specifika områden som kommer att kräva hans uppmärksamhet och ytterst avgöra hur han ska komma till tals med problemen. Det är arvet efter Zuma, behovet av att sätta sin egen stämpel över politiken men det kanske viktigaste och svårlösta problemet är utmaningen att konfrontera de strukturella bristerna i själva ANC. Det är svårt att överblicka den skada som nio års styre under Zuma har åsamkat den sydafrikanska ekonomin, landets institutioner, folkets tro till en demokratiskt vald regering, och det styrande ANC:s moraliska ställning.  
Korruptionen är för tillfället djupt inbäddad på såväl den lokala, som den provinsiella och den nationella nivån samt bland de statskontrollerade sydafrikanska företagen som energijätten ESKOM, Transnet, South African Airways och Denel, som regelbundet plundrades av Zumas närmaste medarbetare. De anses idag helt sakna styrning. Underrättelsetjänsterna och polis – och domstolsväsendet, främst åklagarmyndigheten har blivit djupt politiserade. 
Den ekonomiska tillväxten låg under 2017 på en procent, arbetslösheten på 27,7 procent och två av de största internationella kreditvärderingsinstituten hade nedgraderat Sydafrika till skräpstatus. Tolv av landets ca 40 miljoner invånare levde då fortfarande i total ekonomisk misär och utbildningssystemet är i en permanent kris. 

Enligt OECD ligger Sydafrika på 75:e plats av 76 möjliga då det gäller utbildningen. Dess sjukvårdssystem skakades för ett par år sedan av en präktig skandal då 143 mentalpatienter avled av törst och hunger sedan de flyttats från ett välskött sjukhus till icke godkända baracker
Att Ramaphosa är en skicklig och begåvad person råder det ingen som helst tvekan om. Han förde ANC genom apartheidförhandlingarna om författningen på 1990-talet. 
Ramaphosa och Zuma har en sak gemensamt. I likhet med Zuma när han blev president 2009 vet man egentligen väldigt lite vad Ramaphosa står för utom det att han eftersträvar en ordnad regering. Man vet lika lite var han står politiskt och samma gällde när Zuma kom till makten. Ramaphosa har fått ihop en koalition som i huvudsak består av personer som var i opposition mot 
Zuma, på samma sätt som Zuma fick ihop en koalition mot sin företrädare Thabo Mbeki. 
Hur stark är då hans ställning? Det var med knapp nöd han säkrade posten som ANC:s president så därför torde hans ställning inom partiet inte vara särskilt starkt eftersom det fortfarande finns en betydande opposition emot honom. 

Innan Ramaphosa ens kan börja tackla de många strukturella problem som bromsar tillväxten som en undermåligt utbildat arbetskraft och en stelbent lagsstiftning när det gäller arbetsmarknaden, måste han först sopa rent inom regeringen som har korrumperats på alla nivåer. Och det blir inte lika lätt som att avlägsna Zuma.
Ramaphosa kommer också att stöta på hårt motstånd när de gäller de mäktiga fraktionerna i toppen av regeringspartiet för att avskeda inkompetenta regeringsministrar och att bekämpa en kultur med korruption som går ända ned på lokal nivå. Han riskerar att splittra partiet om han skulle agera för brådstörtat.
Sitt rykte som förhandlare då han ledde ANC-sidan i samtalen om att göra slut på apartheid byggde på hans tålamod och noggrannhet. Optimistiska sydafrikaner hoppas nu på att han ska ta vid där Nelson Mandela slutade.
När det gäller Zuma är det få som kommer att sörja en man vars andra förnamn, Gedleyihlekisa, på zuluspråket betyder ”en man som ler samtidigt som han slår ner dig”.

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter