Bilder: 1

Foto: Nina Fridell.

”Här vilar Anders Bagge – En skön snubbe”

Han var den lilla glädjespridaren som hoppade av skolan för att ge sin passion en chans. Idag är han en av Sveriges främsta musikproducenter. För Affärsresenären berättar Anders Bagge om sin drömskola, avundsjuka vänner och nakenbad.

Av: Louise Fauvelle. Publicerad: 2012-05-29 13:19

Kan jag få ett glas vatten? Jag har så jävla ont i huvudet, säger Anders Bagge och sjunker bakåt i den stora soffan samtidigt som han masserar skallen med händerna.
Några minuter tidigare har fotografen och jag knackat på ytterdörren till det över tusen kvadratmeter stora vita huset som tillhör musikproducenten och hitlåtskrivaren Anders Bagge – på senare år mest känd som jurymedlem i Idol. Vi välkomnas av Esther (Anders bulldog), Gennet (Anders assistent) och Christian (Anders bästa vän tillika affärspartner). Anders själv går fram och tillbaka i det moderna kombinerade köket och vardagsrummet. Han talar i sin handsfree, samtalstonen är bestämd och pannan lätt rynkad. Med hörluren kvar i örat och telefonen i handen höjer han plötsligt blicken mot oss och ler brett:
Anders, säger han och tar i hand.

Ett ögonblick senare har vi tagit oss förbi ett matsalsbord och några fluffiga divaner täckta med katthår och stiger ner ett par trappsteg till ett rymligt sällskapsrum. Där står två kuddklädda soffor som balanserar på eleganta små hjul, en blank flygel och vita bjälkar skymtar högt där uppe. I ett hörn ligger barbiedockor och andra leksaker som används av Anders fru Sarahs barn när de bor här – en vecka varje månad.

Anders slår sig ner i en av sofforna och vänder sig till Gennet med en vädjan om vatten. Jag har blivit förvarnad några dagar före besöket: ”Kom klockan 11 men jag kommer att vara nyvaken. Idag sov jag till halv fyra”. Något dekadent festande är det inte fråga om. Det var flera månader sedan han rörde alkohol – han hade sin beskärda del som ung i USA. Istället härstammar huvudspänningarna från sena kvällar framför datorn och många tankar som håller honom vaken. Anders har ett nytt projekt på gång. Förväntansfullt spärrar han sina ögon i mina:
Jag vill berätta för dig om min skola!

I samma sekund ringer telefonen. Han höjer en ursäktande hand samtidigt som han svarar: ”Tjena Micke”. Det ska komma att bli fler samtal under vårt möte och jag vänjer mig snart vid ringsignalen. Anders har inga problem med att ta upp tråden där vi slutade:
I januari 2013 öppnar vi på Örenäs Slott i Skåne. Skolan kommer bygga mycket på sponsorer, filantroper och investerare. Just nu håller jag på med en massa struktureringar och söker kapital.

Anders lyfter fram sin laptop och öppnar dokumentet med sin affärsplan – en powerpoint med diagram och mind maps, som Anders har gjort själv. Musikskolan som han så entusiastiskt pratar om har redan döpts till Dreamhill Academy. Det är hans drömprojekt: att starta en skola för låtskrivar- och producenttalanger som behöver en knuff ut på musikmarknaden. Tjugo elever ska tas in varje halvår och under fyra månader äta, bo, umgås och skapa ihop – på ett slott. Anders ska komma dit ett par gånger i veckan och vägleda. Det ska vara gratis och inte spela någon roll vilka utbildningar de sökande har i bagaget. Enda sättet att komma in är genom talang.

Det är oftast inte de som ropar högst som är bäst. Jag vill hitta den råa svenska talangen som inte har ett nätverk i branschen. När du kommer in ska du vara färdig till 80 procent, jag tar inte in några gröngölingar. Mitt jobb blir att putsa upp diamanten.

Det var ju tänkt att skolan skulle öppna redan i år. Varför är det uppskjutet?
– Det är en kostsam historia att få allt att gå ihop. Därför har det skjutits upp. De närmaste veckorna har jag mängder av möten i USA, Norge och Sverige. Så fort jag berättar om idén i detalj så blir folk väldigt intresserade.
Planen är att skolan ska finnas även utanför Sverige och växa fram till ett globalt nätverk för musikproducenter. Men Anders vill inte säga för mycket – han vill ju inte avslöja hela sin affärsidé.

Vad händer om du inte får ihop finanserna till januari?
Jag måste starta i januari om jag så ska sälja min mamma. Sedan får jag köpa tillbaka henne för det vore så trist att vara utan henne.

Varför är det här projektet så viktigt för dig?
Nummer ett är att jag känner att jag vill ge tillbaka. Jag vill ge de här personerna verktygen för att klara sig själva. Musik är det enda jag kan och det enda jag tänker på.

Passionen väcktes i barndomshemmet i Sollentuna. Det var 70-tal och i huset pågick ett ständigt musicerande som flöt över generations- och genregränserna. Vid högtider sjöng farmor opera, storasyster Annika spelade piano, pappa jazztrumpet, Anders poptrumpet och storebrorsan Stefan bas.

Jag var familjens bortskämda lilla parvel och en glädjespridare. En gång hoppade jag rakt in i en tegelvägg och slog ut båda framtänderna.
Anders pappa, Sven-Olof Bagge, var musikproducent och mamma Lisbeth jobbade på Telia. Hon var en liten och käck kvinna som hördes och syntes. Anders tränade mycket friidrott som barn och alltid stod Lisbeth där och ropade ”heja, heja – får jag en puss, får jag en puss!”. Han började ekonomisk linje på gymnasiet och hade läshuvud. Men någonting pockade på uppmärksamheten.

Han sprang runt med en dröm och som ung tonårspojke, med hormoner sprittandes i kroppens alla vrår, orkade han inte vänta på studentdagen. Det var nu eller aldrig. Halvvägs in i första ring berättade Anders nyheten för sin mamma: han skulle hoppa av skolan och pröva sina vingar. Gick det åt helvete så skulle han rätta in sig i ledet igen. Lisbeth blev inte glad.

Jag började jobba på lager, umgicks med vuxna, fick arbetskamrater och tjänade egna pengar. Kan livet bli mycket bättre än det här, tänkte jag.
På lagret spelades musik och packades skivor. Anders bodde i sina föräldrars garage de första åren
Min syster gick humanistisk linje med väldigt fina betyg. Ibland kan jag känna att mamma hade rätt, att det hade varit bra att veta hur man räknar ut vissa saker och hur man gör budgetar.

Det har väl gått bra för dig ändå?
– Ja, men det har varit en dyr läxa. Annars hade jag kunnat ha skött min egen bokföring. Det blir dyrt för en liten musiker. Men å andra sidan är det dyra misstag som gör att man utvecklas i livet. Det är lärdom.

Vad var det för dröm du hade som var så stark?
– Att följa i min fars fotspår. Jag ville ha exakt samma yrke, producera skivor och hitta artister. Jag ville verka bakom scenen. Sakta men säkert så började jag nå mina mål. Trägen vinner.
På morgnarna gick Anders till lagret och när han kom hem till garaget satte han sig och skrev låtar. Emellanåt hjälpte han sin pappa och drömde om att en dag bli stor producent. Inte världens största, bara så pass stor att han kunde jobba med det på heltid. Som Sven-Olof.

Jag satte upp delmål hela tiden. När det började gå bra för mig i Sverige satte jag som mål att arbeta med en utländsk artist. Det var hela tiden uppnåeliga mål jag hade framför mig. När ett var uppfyllt gick jag till nästa steg.

Aldrig kommer Anders glömma när han precis hade flyttat till sin första egna lägenhet i Sollentuna. En gång hälsade hans pappa på och hade med sig en singel med ett nytt amerikanskt stjärnskott: Like a virgin, hette hitlåten. Anders placerade skivan i spelaren och lyssnade. Henne vill jag producera, tänkte han tyst, utan att riktigt tro på det själv.

Femton år senare inträffar det ofattbara. Anders sitter i bilen och kör över bron vid Drottningholms slott. Mobilen ringer och displayen visar okänt nummer. ”I got Madonna för you.”, säger rösten.

Jag höll på att skita på mig. Jag sade bara okej, blev helt tyst och höll på att köra rakt in i slottet. När hon ringde var det som att jag såg framför mig allt slit, alla resor över världen och alla tillfällen då man bara hade velat lägga av. Nu kunde jag bocka av det och säga att det hade varit värt det. Att jag fick höra Madonnas röst i min lur gav en sådan eufori som inget rus i världen kan mäta sig med.

Vi tar en fotopaus från intervjun. Anders poserar till synes vant och avslappnat med vita katten Blomman intill – trots att han säger att han inte gillar att bli plåtad.
Jag tycker inte om det här sträcket jag får i pannan – det får du ta bort på datorn, uppmanar han fotografen samtidigt som han ler in i kameran.

Sedan vår ankomst har Anders vän Christian suttit i rummet bredvid med en laptop framför sig. Han bor bara några hus bort och kommer hit om morgnarna för att jobba med sitt musikbolag som producerar europeiska band och reggae från Jamaica – ett bolag som Anders är delägare och har investerat stora pengar i.

Christian är min bästa vän. Skulle allt i mitt liv gå åt helvete, om jag skulle förlora allt, då skulle jag alltid ha kvar honom. Vi är som Dum och Dummare, skrattar Anders när fotosessionen ute vid poolen och trädgården är över. Och fortsätter:
Nu måste jag ha käk. Vad äter ni?

En stund senare drar Anders runt nyckeln och backar ut från grusinfarten. Jag trycks bakåt i det låga sätet när den silverfärgade Porschen accelererar förbi hästhagar, lantliga trähus och vidsträckt åkermark. Det vita huset ligger långt ut på Färingsö i Ekerö och det närmaste lunchstället är en barackliknande pizzeria bredvid en bensinmack. Anders hejar på mannen bakom disken och begrundar menytavlan ovanför. Efter en snabb tankning på macken styr vi hemåt igen med fyra varma kartonger i knäet.

Anders – som ätit upp sin oxfilépizza, lasagne och svept en burk Loka innan vi andra nått halvvägs in i cirkeln – har lämnat matbordet för att gå ner i studion. De moderna inspelningsbåsen och mixerborden fyller hela husets bottenvåning och hyrs emellanåt ut till artister och producenter. Jag passar på att fråga Christian hur Anders har förändrats sedan de träffades för över tjugo år sedan – långt innan Anders gjort låtar för Céline Dion och Jessica Simpson. Han är densamma, tycker Christian.

Förutom panikångesten. När Christian kom hem efter en längre tid i Norge hade något hänt: Anders kunde stå och vänta inne på banken, plötsligt drabbas av panik och springa därifrån. Vårt samtal avbryts av en bombastisk, gladlynt sångröst ute i trädgården. Anders kommer tillbaka in och förklarar läget: tiden har sprungit iväg och han måste åka in till ett möte på produktionsbolaget Meter. Snart sitter vi åter i den snabbaccelererade Porschen. Innan Anders smäller igen bildörren lutar han sig ner mot marken för att rädda en liten nyckelpiga som hamnat i riskzonen för bildäck. Han pratar till den med vänlig röst.

När vi är ute på vägen börjar Anders, på eget bevåg, att berätta om sin dröm utöver musikskolan: han skulle vilja ha en egen chokladfabrik som främst tillverkade vit choklad och lakrits, för det är något av det bästa han vet. Han fortsätter på godisspåret med bekännelsen att han älskar en påse grillchips på fredagskvällarna och att han alltid smakar på godiset i lösviktshyllan och biktar sig när han väl kommer fram till kassan.

Han berättar att han dagligen dricker tre liter vatten, spelar tre schackmatcher på datorn och ser tre filmer (hämtade från hans privata lilla filmskrubb som är fylld på bredden och höjden). Det senare gör han självklart med telefonen i öronen och datorn framför sig. Anders hoppar från det ena till det andra utan att göra några pauser annat än för att dra fingrarna under läppen och kasta ut snuset genom den nedvevade rutan.

Allt han säger följs av ett skratt så högt och teatraliskt att man skrattar med av bara farten. Till slut kommer vi fram till Stadions tunnelbanenedgång på Valhallavägen och Anders stannar till för att släppa av oss. När jag vaknade i morse så kände jag på mig att det skulle bli en rolig dag.

Nästa eftermiddag hörs vi på telefon för att ta vid där vi slutade. Anders sitter i sin Porsche halvvägs till Småland. Han är på väg till artistskolan Stage for you i Torsås. Nu när han inte är med i Idol kan han komma med råd till artisterna och styra dem i rätt riktning. När Anders själv var en färsking och startade sitt musikproducerande som 20-åring var förutsättningarna annorlunda.

Det var sent 80-tal och moderniteterna hette fax, bandspelare, klumpiga mixerbord och Atari-datorer. På den senare fanns musikprogrammet Creator – det kraschade hela tiden.
Många musiker kommer skratta när de läser det här. Man savade genom att trycka in en diskett. Det är svårt att fatta vilken frihet man har nuförtiden. Hade jag varit 19 år idag skulle jag bara behövt en liten Macbook. Fördelen med att ha gått den långa vägen är att jag har lärt mig så himla mycket.

Under 90-talet var Anders med i gruppen Legacy of Sound, med Peter Swartling och Meja som frontade.
Peter Swartling arbetade otroligt hårt med att vi skulle nå ut. Han åkte ner till LA och presenterade sig. I musikbranschen handlar det i första hand om att ha bra kontakter och sedan kunna leverera när det väl gäller. Vårt genombrott kom med Happy och då skrev vi kontrakt med BMG.

1998 var Anders med och startade bolaget Murlyn Music som skulle komma att bli ett av landets mest framgångsrika. Stockholms två stora produktionsbolag just då var Cheiron med Denniz Pop i spetsen som hade sitt kontor på Kungsholmen och så Murlyn i Bergshamra. 

Anders avbryter sig själv mitt i berättelsen och utbrister:
Åh, här står en massa hästar på en äng! Jag är en sådan skogsmulle. Jag vill bara stanna till och gå in i den där skogen och se om jag hittar någon svamp. Sverige är så otroligt vackert. Jag älskar Sverige. Jag är så glad att jag bor här.

Brukar du gå i skogen?
– Ja, jag brukar gå runt omkring där jag bor, men jag har en granne som tar all svamp. Roger. Jag vet det. Jag ska lägga ut minor.

Vad plockar du?
– Jag plockar bara kantisar och karljohan. Det finns inget godare än att gå hem och smörsteka dem med lite lök. Det kan man inte göra i New York serru!

Kan du någon gång längta dit?
– Det är klart att det finns tillfällen. Men om jag hade bott där så hade inte mitt liv sett ut som det gör idag. Jag är otroligt nöjd det jag har åstadkommit men jag är absolut inte klar än. Jag skrev enormt mycket låtar under en period och jag har många av dem kvar på hög. När min skola är igång ska jag ta fram alla alster.

Vad tycker du om din karriär?
– Jag hade absolut kunnat ha haft en mycket, mycket större musikkarriär än jag har haft. Jag skulle ha åkt till USA när jag hade flyt, för tio-femton år sedan. Men jag kände att jag trivdes så bra i Sverige – att sitta här och överblicka. Ibland kan jag tänka att jag borde ha jobbat mycket mer. Å andra sidan jobbade jag konstant från 23 år till 33.

Är det för sent att åka till USA nu?
– De senaste åren gillar jag att vara musikentreprenör. Jag gillar att se saker hända. Och har man en gång fått jobba med Janet Jackson och Madonna som var ens dröm, hur toppar man det?

Du kan väl skriva fler låtar till dem?
– Nu har jag gjort den grejen. Men jag har några fler namn på min önskelista: Michael McDonald och Mariah Carey – hennes sångteknik och ton är oslagbar. Tyvärr är några på listan redan döda, Michael Jackson och Elvis Presley.

Anders tänker ofta på hur fort livet går. Som tur är så är han kristen och tror på att det finns ett efterliv i himlen. Trots det vill han inte att jordelivet ska ta slut än.
Ibland tänker jag att det bara är 25 jular kvar innan jag dör. Men då kan man lägga på 25 midsomrar och 25 födelsedagar. Och så kan man toppa upp med nyår som grädde på moset. Det finns många stora saker till i livet som jag ska få uppleva.

Om 25 år är du ju bara 69 år.
– Ja, och då är det nog dags att bli en ängel i himlen. Men någonstans tänker jag att det vore kul att bli gammal också. Jag jobbar hårt nu för att få fram ett företag som kan vara bestående. Ungefär som någon som bygger upp en hotellkedja, något som kommer att finnas kvar efter ens död. Min dröm är att min skola ska finnas i hela världen. Då ska jag dela ut pengar till unga talanger. Det är min dröm. Det är sista tåget i Gröna Lund – då jävlar ska det bli åka av.

Vad menar du?
– Ibland i livet känns det som att man har full kontroll. Man gasar med motorcykeln och åker i 200 kilometer i timmen. Sedan slits handtaget bort. Man får skylla sig själv när man sätter så höga mål som jag gör. Men jag sätter ut min fot i det okända och jag ska fanimej lyckas. Om jag så ska samla ihop tomburkar så ska jag starta Dreamhill och det ska gå bra. Det är min dröm och min kick och det jag vill. Sedan ska jag sitta som tjuren Ferdinand och tänka att jag har lyckats i livet.

Varför är det så viktigt att du lämnar något efter dig?
– Det gjorde min pappa till mig. Han lämnade efter sig en enorm kunskap, bjöd alltid på sig själv, ville alltid lära ut och hjälpte allt och alla. Att jag vill stödja nya talanger kan sitta i att jag inte har egna barn. Hade min pappa levt skulle han ha pussat mig på kinden, som han alltid gjorde, och sagt: ”Det där var bra!”.

Jag har förstått att personer som har varit dina vänner inom den svenska musikbranschen har varit missunnsamma mot din framgång. Hur kommer det sig, tror du?
– Det är jävligt viktigt att påpeka att jag absolut inte är felfri. Men ibland har jag lovat och berömt lite för mycket och då har det gått så snett. Det är inte med illvilja. Min största fiende är min snällhet och att jag litar på människor. Själv är jag otroligt lycklig för varje framgång svenska musiker har. Det gagnar alla något fruktansvärt när någon når ut internationellt. Avundsjuka är det fulaste jag vet. Avundsjuka människor som inte kan glädjas med andras framgångar vill jag inte ha med att göra.

Så hur har det känts när andra inte har glatt sig åt dig?
– Jobbigt. Många gånger har jag tänkt att jag inte ska köpa en sådan här bil. Det kanske sticker i ögonen på folk. Men samtidigt: varför får jag inte köpa en bil om jag vill? Sedan behöver man inte överdriva. Mitt hus är stort men det består nästan bara av studios.

Jag sover och bor i mitt företag. Idag drömmer jag om att ha en kåk på 150 kvadrat jättenära vattnet med en liten pittoresk brygga och vedeldad bastu. Det räcker för mig. Jag är en vattenmänniska. Jag kan duscha flera timmar varje dag – då vaskar jag av mig alla bekymmer och stressen släpper.

Anders är lite frusen av sig men ibland, om sommarkvällarna, nakenbadar han från sin brygga. Ingenting annat ger honom den frihetskänsla som när han slänger sig ut i det mörka och känner hur vattnet omsluter kroppen. När han tänker efter är nog nattbad bland det mysigaste han vet.
Du har inte frågat efter den men om du vill veta min topp trelista av optimal njutning så är den så här: 1) nattbad, 2) tomater, prosciutto, buffelmozzarella, olivolja och svartpeppar, och 3) iskallt vatten med is (en jäkla höjdare).

Det gäller att finna det stora i det lilla. Om jag tittar tillbaka på sommaren så är det när jag nakenbadade och fångade en abborre som jag grillade och åt på stranden, som jag minns. Inte när jag badade i poolen och grillade den dyra entrecôten på min klotgrill. Det första kostar inget.

Han gör en liten tankepaus och tillägger:
Det enda du betalar är maskens och abborrens liv. Det är därför jag inte fiskar längre.
Varför släpper du inte bara taget och njuter av livet och pengarna som du redan har?
Jag har inte så mycket pengar som folk tror. Det jag har sitter i investeringar, rättigheter och aktiebolag. Det är röda siffror tills man en dag säljer.

Jag har inte råd att sluta nu, jag måste jobba klart. En dag ska jag nog sälja och njuta. Men frågan är hur jag vill leva? Jag känner många som är fruktansvärt rika och som säger att de är lyckliga. Det är kul med en första Dom Pérignon, Ferrari och lyxvilla. Men det kommer till en gräns när det blir väldigt tomt. Det är ingenting som föder min själ.

Vad gör dig lycklig?
– Mina musikprojekt berikar min själ. Förr tyckte jag att det var kul att dricka något extra glas champagne. Men det är förbi, det är inte viktigt längre. Det är roligare att bygga upp företag. Det är klart att jag på äldre dagar skulle vilja ha ett litet ställe i Frankrike, då kommer pengarna till sin fördel, men jag är alldeles för ung för att bli pensionär. Jag kommer bli en så härlig gubbe. Gå runt och slå med en käpp och skrika håll käften. Nej, jag skojar bara. Jag kommer vara ung hela livet. Musiken håller en ung.

Fortfarande kan Anders gå in i en klädbutik och beundra en hiphopmunkjacka. Nästa stund gör han entré på Dressman och köper en stilren skjorta. Han kommer aldrig fram till vad hans klädstil är. Kanske hade det varit lättare att veta vad han skulle sätta på kroppen om han hade gått klart den ekonomiska linjen – då hade kavajen känts självklar.

Jag började tatuera mig när jag var 40 år. Jag hade alltid drömt om att göra det men vågade inte när jag var 19 år i USA. Sedan när Esther höll på att dö för några år sedan tatuerade jag in en bild av henne på armen. Varje gång som jag tar mig i skägget så ser jag Esther.

Något som har påverkat Anders liv mer än han kunde ana är panikångesten som smög sig på när han var mitt uppe i karriären. Kombinationen av mycket stress, en orolig konstnärssjäl, för mycket alkohol och för lite motion, tog ut sin rätt. Under slutet på 90-talet åkte han, tillsammans med producentkollegan Arnthor Birgisson, mycket fram och tillbaka till Kalifornien i USA. Där var det middagsbjudningar varenda kväll, lite sömn och hela tiden jobb i studion. Det brukade sluta med att han däckade över mixerbordet och vaknade med knapptryck på kinden. Än idag äter han piller mot ångesten – trots att det var flera år sedan han fick en attack. Oron över att den ska komma tillbaka finns där ständigt.

Jobbar man så mycket som jag gjorde så kraschar man till slut. Idag behöver jag de här små timmarna för mig själv på kvällen. Då lägger jag mig i soffan, sätter på någon film och stänger av telefonen. Sedan ligger jag där och somnar till ljudet av tv:n.

Känner du någonsin att du skulle vilja byta ditt liv mot någon annans?
– Jag tänker ganska ofta på sådant nu när jag har blivit äldre. Skulle jag vara lyckligare om jag var Marcus Schenkenberg? Eller Carl Bildt? Nej, jag skulle inte vara lyckligare. Jag är ganska nöjd med den jag är. Jag tycker att jag har en bra personlighet med bra värderingar och har ingen second agenda. En människa kan göra tusen rätt och ett fel och bli ihågkommen för det. Men jag hoppas att folk kommer att minnas mig som en jäkligt schysst kille. Det vill jag att det ska stå på min gravsten: Här vilar Anders Bagge – han var en skön snubbe.

Skriv ut Tipsa en vän Dela