StartArtikelarkivBoka flygAnnonseraOm tidningen

”Visar du en svaghet så hugger de direkt”

Affärsresenären har träffat poeten Marcus Birro som berättar om första förälskelsen, stora mängder Baileys och att tippa med hjärtat. "Jag måste vara försiktig så att jag inte ersätter alkoholkicken med bekräftelsekicken".

Av: Louise Fauvelle. Publicerad: 2012-03-16 10:22

Vi har gått genom den långsmala matsalen till ett bord överdraget med vitt, stärkt linne. Runtomkring oss sitter kostymklädda affärsmän, troligtvis höjdare från näringslivet och politiken. Medelåldern är 50 år med en betoning på det manliga släktet. Serveringspersonalen i svartvit uniform och förgyllda namnskyltar ställer fram porslin med lyxhotellets eget emblem i kanten.

Jag känner inte till så många italienska restauranger i Stockholm eftersom jag är nyinflyttad. Så efter att ha övervägt det hela blev det Grand Hotels Veranda. För ett tag sedan åt jag den godaste lunch på väldigt länge här, lyder motiveringen till Marcus Birros val av lunchrestaurang.

På bordet står en smäcker vas med en färsk ranunkel i. Dagens blomma är beställd från Holland. Längs panoramafönstren står vaser med stora buketter av samma sort som på borden. Vi slår upp de vadderade menyerna. På de bakre sidorna listas champagner för många tusen kronor styck. Men det är inte intressant för Marcus. Han är nykter sedan sju år tillbaka och beställer istället in mineralvatten och en Biff Rydberg. Marcus smälter väl in i den mondäna miljön med sin välstrykta vita skjorta och mörka kavaj som bryts av med en vinröd slips. I kavajkragen sitter en Italien-pin.

Jag är ju italiensk medborgare. Det har betytt mycket för mig när det kommer till identitet och tillhörighet. Jag har mycket temperament och gör grejer utan att tänka efter. Ibland blir det fel och ibland rätt, men jag är väl mindre ängslig än svenskarna i stort, säger han och brer smör på en bit av det bröd som vi blir serverade vid bordet.
Ångrar du dig när det blir fel?

Egentligen inte. Det kan kännas slitsamt för familjen men ofta räcker det med några veckor så är allt bra igen. Det är roligt att göra grejer som man egentligen inte tänker att man skulle göra. Som att skriva om fotboll eller vara med i På Spåret. Att vara med i Let’s Dance var i och för sig ett stort misstag.

Varför då?
Det var en så obehaglig värld och domaren var falsk. Jag var väl naiv som inte förstod det från början. Men jag ser varken Let’s Dance eller KD-grejen som misslyckanden. Jag vill inte bli en sådan som planerar vartenda steg. Efter att jag åkt ut i På Spåret med Tina Ahlin frågade de mig om jag ville vara med igen. Då sade jag först nej. Sedan kom jag på mig med att nu håller jag på att bli en sådan där som planerar mitt liv. Så då sade jag ja. Det är roligt att får göra så mycket olika grejer.

Och mycket olika ”grejer” är precis vad det är för Marcus. Han är programledare för Expressens webbtalkshow Birros Bord, sidekick till Malou von Sivers i TV4:s Efter Tio och är med och leder Club Calcio, om italiensk fotboll, varje söndag i TV4 Sport. Därtill bloggar han om fotboll, twittrar om vardagshändelser och skriver krönikor i Expressen och Världen idag (Livets Ords tidning).

Men det Marcus har gjort allra längst är att författa poesi och romaner och sedan turnerat runt i landet och uppträtt med sina verk. Ett något färskare intresse är politik. Det Marcus refererar till som ”KD-grejen” är i själva verket den händelse i höstas då han ställde upp som partiledarkandidat för Kristdemokraterna – under ett tiotal timmar.

Han drog tillbaka kandidaturen när TV4 hotade att avskeda honom och ge rollen som programledare för Kvällsöppet till någon annan. Historien slutade med att TV4 trots allt sade upp Marcus på grund av hans öppet politiska ståndpunkt.
Det blev lite stökigt, men nu är det mycket lugnare. För tillfället har jag kommit in i någon slags 40-årskris. Gått och köpt svarta Dr Martens-kängor. Jag skriver också på mina memoarer.

Varför då?
Jag befinner mig i mitten av livet. Jag fyller 40 i sommar och det är precis 20 år sedan jag släppte min första bok. Det har hänt väldigt mycket grejer sedan dess med en massa radio, tv, tretton böcker, sprit, barn, turnéer och kärlek. Det är väldigt roligt att skriva sina memoarer, något jag rekommenderar varmt.

Marcus första av dessa 40 år föranleddes av att italienaren Adriano Birro kom som arbetskraftsinvandrare till Göteborg i mitten på 60-talet. Han skulle jobba på SKF – Svenska Kullagerfabriken. Snart träffade han Eva. De blev förälskade. Han var 23 och hon 17 och snart fick de Peter. Sex år senare kom Marcus.

Vi bodde i ett mögelskadat radhus i Angered. De höll på att sanera hela tiden.
Pappa Adriano startade ett klädföretag tillsammans med Marcus kusin. Under 80-talets begynnelse gick affärerna bra. Så bra att Adriano kunde byta radhuset mot en stor lägenhet i ett nybyggt hus mitt emot Operan i centrala Göteborg. Det var skönt att komma ifrån förorten. Det tyckte alla fyra. Inte minst Eva som jobbade inne i stan och tidigare hade haft en och en halv timmes resväg varje dag.

Det var ett jättefint, nybyggt hus och jag och Peter fick varsitt stort rum. Det var verkligen ett lyft, nästan lite overkligt. Men den välpolerade ytan fick sig några rejäla stänk när Adriano hade en affär vid sidan om och föräldrarna skilde sig. Då var Marcus 16 år. Peter flyttade hemifrån, Adriano till Guldheden (en mindre välbärgad förort) och Marcus och Eva till en ny lägenhet ovanför en porrbutik.

Jag var en sådan där trygghetsknarkare, utan att jag kunde uttala varför. Jag var väldigt familjär och älskade fredagskvällarna när alla fyra samlades i soffan och tittade på tv. Det var ju skitjobbigt när de skilde sig. Pappa var väldigt ledsen och bodde i en sunkig lägenhet. Trots att det var hans fel så tog man ändå hans parti.

Marcus lutar högra axeln mot väggen och låter hakan vila i handen. Samtidigt stryker han vänsterhandens fingertoppar mot varandra. Posen håller Marcus under stora delar av lunchen. Den utstrålar elegans och eftertänksamhet.

Man är ju känslig i den där åldern. Det har nog präglat mig mycket att leva i en söndersliten tillvaro. En skilsmässa är värre när man är mitt uppe i livet än när man är väldigt liten.

Förutom de trygga fredagskvällarna var det en annan sak som blev lidande när pappan flyttade. Maten. Adriano kunde gå upp klockan sex-sju på mornarna för att förbereda en festlig måltid till kvällen. Han lagade allt från lamm och spagetti bolognese till lasagne och minestronesoppa. Nu i vuxen ålder har de provat att stå bredvid varandra i köket och laga en rätt på exakt samma sätt – ändå smakar Marcus mat aldrig lika bra som sin pappas.

Mamma kom hem sent och lagade inte så mycket mat. Efter skilsmässan arbetade hon i hemvården och jobbade extra på Europahotellet. Jag minns att hon ringde till morfar och grät och bad om att få låna pengar.
Under den här perioden höll sig Marcus ofta inne på sitt rum. Medan alla andra var ute och hånglade satt han hemma och skrev om att hångla. Jag var väldigt sen med allt det där, säger Marcus, ler lite snett och tittar upp i taket.

Han minns sin första kärlek. Varje sommar, under den period som familjen fortfarande var intakt, bilade de ner till Italien för att semestra några veckor. När affärerna med klädfirman gick som bäst uppgraderades den gula golfen till en vit Volvo. Ett år hyrde de en semesterlägenhet på Sicilien. Mitt emot bodde Zara Di Bella.

En gång kastade hon upp ett tuggummipaket till mig där det stod att vi skulle mötas på stranden. På den tiden togs det där väldigt seriöst och redan andra dejten skulle våra föräldrar vara med. Hon var så jäkla snygg, tyckte jag. Vi skickade brev under flera år efteråt.

På senare år har Italien varit en tillflyktsort för Marcus. För två år sedan, efter att ha gift sig med sin fru Jonna i Venedig, hyrde de en liten lägenhet mitt i de gamla kvarteren i Rom under ett halvår. Då var sonen Milo 1 år gammal och alla bekanta nojade sig över att de skulle vara så långt borta med ett så litet barn.

Hade de verkligen allergitestade blöjor och bilbarnstolar där?
Jag skrev en del krönikor, resereportage och lite om fotboll. Därutöver jobbade jag inte så mycket. Jag åt en massa god mat och gick upp ett kilo om dagen. Det var fantastiskt.

Du som är med i hela mediesvängen här hemma och bloggar, programleder och twittrar ständigt – hur var det att lämna den biten?
Jag upptäckte att jag mådde väldigt bra av att inte hänga med i det mediala tjafset. Löpsedlar om Mello och folk som skriver att de hatar en på twitter.
Marcus lutar sig bakåt i stolen och gör en liten paus innan han fortsätter:
Jag gladde mig åt att jag mådde så bra. Att jag var mycket lyckligare och gladare utan den där stressen. Om det är viktigt för dig att delge människor om vad du gör så är det lätt att få uppfattningen om att man är en väldigt viktig person. Det är du ju inte. Folk bryr sig faktiskt inte så mycket om dig.

De första tonårsdikterna som Marcus komponerade i pojkrummet när hans mamma jobbade på Europahotellet var språngbrädan till författarkarriären. Som 20-åring blev hans dikter publicerade för första gången tillsammans med verk som hans bror Peter skrivit. Fem år senare kom hans första egna bok: Skjut de som älskar. Den sålde i över fem upplagor, stort i poesivärlden.

Därefter väntade ett flertal romaner. Snart började han skriva krönikor för Sveriges Radios P3. I hans senaste bok, Pappatexter, berättar han ingående och ytterst personligt om hur det var när han och Jonna förlorade sina två första barn, innan de ens var födda.

Jag gillar själv att läsa personliga berättelser. Det är skrivandets uppgift, själva hantverket, att berätta för andra om ditt eget liv. Marcus håller gaffeln i höger hand och tar en sista tugga av Biff Rydbergen innan han lägger ihop besticken på tallriken och torkar sig om munnen med linneservetten.

Man blottar sig också när man skriver personligt och blir sårbar. Det måste man lära sig att hantera. Jag är dålig på det men jobbar på att blir bättre. Visar du en svaghet hos dig själv i texten så genererar det alltid rätt mycket hat. Då hugger de direkt.

Vilka då?
– Människor som tar sig friheter. Som skickar mail eller twittrar. Varje gång jag skriver något om att jag mår dåligt, är ledsen, så blommar trollen.

Men du uttalar dig väl också rätt friskt om människor ibland?
– Jag tror inte det går att hitta något under de senaste tre-fyra åren där jag har sagt något elakt om någon. Nuförtiden försöker jag hålla mig saklig.

Det finns ett före och ett efter för Marcus. Sedan första fyllan som 17-åring eskalerade drickandet. Från att ha varit roligt och underbart skönt till att bli ett beroendeframkallande gift som gjorde honom till en aggressiv och obehaglig person. Han brukade börja dricka redan på morgonen och var oftast den som gick från festen tidigast – eftersom han hade varit full hela dagen.

Det blev mycket ”tjejgrejer”, som Marcus uttrycker det. Som Baileys, Dagens (vitt vin blandat med fruktsoda) eller cider. Det skulle helst inte smaka så mycket alkohol. Efter en del misslyckade försök blev han nykter i juli 2005. Det hade gått så långt att han, på grund av att alla intjänade slantar lagts på alkohol, samlat på sig en skuld på 150 000 kronor hos Kronofogden. Han kunde inte få ett telefonabonnemang och inget kreditkort. För att skaffa sig en lägenhet i Göteborg hade hans mamma fått gå in som borgenär.

Sedan Marcus blev nykter har han klättrat ur den ekonomiska graven. Idag har han ett bolag som omsätter över två miljoner kronor om året. Jag frågar om det ändå inte finns någon nackdel med att vara nykterist. Marcus skrattar.
Det är nog rätt många. Som nykter alkoholist dyker det upp en del läskiga tankar. Om risken för återfall och oron över att ha fört över genen till mina barn. Alkoholism är i grund och botten en dödslängtan. Dricker du tillräckligt länge så dör du.

Känner du dig någonsin utanför?
– Ja, under alla sammanhang efter klockan 20. Det gör ju också att man avstår från dem. Men det var väldigt tragiskt på slutet när jag var 30 år och stod på min stammispub i Göteborg, vägde tio kilo mer än idag och försökte hålla in magen när 18-åriga tjejer gick förbi.

Vi beställer in kaffe. Dubbel espresso. Marcus måste snart bege sig vidare till ett möte med Expressen. Det sedvanliga fredagsmötet. Till kaffet serveras ett glas fullt med geléhallon i luxuös Grand Hotel-anda. Marcus tar bara ett.

Jobbar du mer nu än innan du blev nykter?
– Ja, gud ja. Tänk vad mycket tid som frigjorts när jag slipper alla bakfyllor och all tid jag lade på att dricka. Men man får vara lite varsam med det där så att man inte börjar knarka jobbet. Jag måste vara försiktig så att jag inte ersätter alkoholkicken med bekräftelsekicken av att vara i tv eller stå på scen.

Marcus kollar tiden för att inte komma för sent till Expressen. Han visar mig klockan på sin vita i-phone. Bakgrunden är samma som på hans pin på kavajkragen. ITALIA står det med versaler. Eftersom det börjar dra ihop sig tar jag fram de obligatoriska frågor som min redaktör har skickat med. Marcus blogg om italiensk fotboll har blivit prisad, och hur detta proffs siar om sommarens EM i fotboll är givetvis intressant för alla sportnördar. Marcus ser road ut när jag plockar fram pappret med frågorna:

Vilka vinner?
– Jag tippar alltid med hjärtat vilket betyder att jag i stort sett alltid har fel: Italien.

Vem får sitt stora genombrott i sommar?
– Mario Balotelli, en lite stökig, färgad kille med en Ghanafödd pappa. Italien kan vara ett rasistiskt land men det kan bli han som får sitt genombrott.

Vem vinner skytteligan?
– Zlatan – om Italien möter Sverige i final.

Marcus ber om ursäkt för att han måste rusa iväg, trär på sig den sobra vinterrocken och gör en värdig sorti genom Grands Veranda.

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande