StartArtikelarkivBoka flygAnnonseraOm tidningen

Ett år England sent ska glömma

Storbritannien ligger i topp på många internationella listor över hur pessimistiskt brittiska väljare ser på den ekonomiska framtiden.

Av: Harald Möllerström. Publicerad: 2012-03-16 10:39

2012 kommer troligen inte att gå till historien som det mest minnesvärda året för britterna. Hårdaste salvan levererade en brittisk diplomat efter det att premiärminister David Cameron använde sitt veto vid EU-toppmötet i december förra året.
– Det betyder i praktiken att Storbritannien blir ett Norge utan olja och utan möjlighet att påverka beslutsfattande inom EU, sade Jonathan Powell, som var förhandlare i Tony Blairs regering i ett inlägg.
– 1955 fattade Anthony Edens konservativa ministär det katastrofala beslutet att utan närmare tanke avstå från att gå med i den Europeiska gemenskapen (EC). Det tog oss sedan nästan tjugo år att komma med, men då var det redan för sent att påverka gemenskapens utseende och vi har sedan dess känt oss som lite av främlingar där. Nu liksom då kommer vi sannolikt att behöva arbeta i åratal för att komma med i något som vi borde ha varit med i från början.

– Ett halvsekel senare fattar en konservativ brittisk regering ett lika katastrofalt beslut och hoppar av ett avtal som kommer att forma Europa för de närmaste decennierna utan att tänka på konsekvenserna. Och det är desto allvarligare eftersom vi inte har någon speciellt förbindelse att falla tillbaka på.

– Vi har inte längre de starka transatlantiska banden som mellan Winston Churchill och Theodore Roosevelt, Margaret Thatcher och Ronald Reagan eller Bill Clinton och Tony Blair. Vi har slagit undan fundamenten för vår traditionella utrikespolitik – Europa och de transatlantiska banden, säger han.

Dessutom kan säkerligen Camerons koalition få en hel del annat att tänka på under året. Därför hoppas man nu höja stämningen med firandet av drottningens diamantjubileum – 60 år på tronen – och några veckor senare med sommar-OS i London.

Londonborna har klagat över kostnaderna för sommar-OS men också för att det kommer att leda till trafikproblem och köer. Men stans borgmästare, Boris Johnson har uppmanat londonborna att erinra sig ”de spartanska olympiska spelen 1948”, då situationen var så ansträngd i London på grund av ransoneringarna att den franska delegationen rekvirerade mat från Paris.

Londonpressen förespråkade före olympiaden att den skulle ställas in men den blev ändå en stor framgång, sa borgmästaren. Han förutspådde dessutom ”en sommar som skulle gå till hävderna” då befolkningen i stan också skulle bli delaktig i diamantjubileet för drottningen i juni, då Elizabeth II firar 60 på tronen.
I takt med att invigningen av sommar-OS närmar sig frågar sig allt fler om den utlovade ekonomiska effekten kommer att uppväga de enorma kostnaderna.

Många har varnat för ett totalt trafikkaos under OS då man ska skapa särskilda filer för att transportera 55 000 aktiva och ledare, media och dignitärer under spelen.
– Det enda vi får ut av OS är svåra logistikproblem. Jag tror inte att turismen kommer att få någon glädje av det, säger John Bigos, en företrädare i resebranschen.

Sju års planering av stora infrastrukturprojekt och säkerhetsoperationer har hittills kostat 9,3 miljarden pund i statliga medel men man verkar i jämförelse med andra värdstäder av OS ha hållit budgeten någorlunda under kontroll.
För britterna verkar inte kostnaderna för själva spelen ha spelat en så stor roll. Det är snarare farhågorna för att trafikkaos och tvivel om London och Storbritannien kommer att dra någon nytta av de ekonomiska satsningarna. En enkät i början av året visade att bara 13 procent trodde att OS på något sätt skulle berika deras liv och en tredjedel att det skulle vara värt pengarna.

Under de gångna decennierna har värdstäderna haft få problem när det gällt chansen att få sola sig i glansen av att arrangera ett OS. Städer som Seoul, Barcelona, Sydney och Beijing tog ingen notis till om det påverkade det dagliga livet och betraktade värdskapet som en språngbräda för deras städer och länder att synas runt om i världen.
Men London är annorlunda. Gilbert Felli, som är verkställande direktör i IOK menar att arrangera ett OS i ett finansiellt och industriellt centrum i väst som London är ett avsteg för rörelsen som vanligtvis ger det som en politisk belöning - Beijing 2008 för att uppmuntra förståelsen av Kina och Rio de Janeiro 2016 för att erkänna Brasiliens entré på världsscenen.

– Ett av de viktigaste skälen till att vi valde London i konkurrens med Paris, New York, Madrid och Moskva var att man hade utfäst sig att sanera det nedgångna området öster om London, där merparten av infrastrukturprojekten till OS skulle byggas, sa han.

Företrädare för transportväsendet har i månader uppmanat arbetsgivarna i stan att planera för de anställdas resor till och från arbetet. Man räknar med stora köer på tunnelbanan och de speciella filer i stan som ska iordningsställas för OS-deltagarna.

– Det är inte lätt för London med alla dessa trånga gator att ge plats för ett olympiskt spel utan att det blir någon form av trafikkaos vid vissa tider på dygnet, sa Bigos.

Problemen att ta sig runt stan försvåras av säkerhetspådraget. 13 000 soldater har kallats in för att svara för deltagarnas och publikens säkerhet. Regeringen har tänkt om när det gäller de ursprungliga optimistiska prognoserna för turismen. Man räknar nu med en nedgång för 2012 om man inte satsar motsvarande en halv miljard kronor på en PR-kampanj.

Londons erfarenheter kan visa sig vara en bra lektion för framtida värdstäder för olympiska spel. Vem vågar arrangera ett olympiskt spel under en ekonomisk nedgångsperiod? Kring Aten finns det några nedgångna fastigheter som byggdes för sommar-OS 2004 och är levande bevis på de risker man tar om man betraktar ett olympiskt spel som en potentiell tillväxtmotor.

Man kan därför fråga sig om andra industristäder i I-länderna som Tokyo, Rom och Madrid vågar ta risken att stå som värd för sommar-OS 2020. Om inte de känner sig manade torde det finnas outsiders från de nya framgångsländerna som är beredda. Istanbul, Baku och Doha är några.

Aten lovordades under en kortare period, men något av de långsiktiga ekonomiska fördelarna blev det inte mycket av. Det är kanske vad premiärminister David Cameron kan hoppas på i bästa fall.

London har undvikit kostnadsökningar till följd av förseningar av infrastrukturprojekten men det hela har ändå inte gått smärtfritt. Hade man vetat 2003 vad kostnaderna skulle bli hade det sannolikt inte blivit några olympiska spel för Londons del. Då låg budgeten på 2,375 miljarder pund och då var den viktigaste frågan om Storbritannien skulle delta i kriget mot Irak. Idag räknar man med att kalaset ska gå på 9,3 miljarder pund, men regeringens revisorer antydde nyligen att det inte är säkert ens om den siffran håller.

Hur står sig då Londons kostnader jämfört med tidigare OS-värdar? Inte bättre än föregångarna. Atens ursprungsbudget för 2004 låg på 4.5 miljarder dollar men slutnotan hamnade på 13 miljarder. Sydneys OS 2000 gick på 6,5 miljarder australiska dollar mot en ursprungsbudget på knappt hälften.

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande