StartArtikelarkivAnnonseraOm Affärsresenären

Historien om business class

I tidernas begynnelse – i det här fallet på 1920-talet – fanns det bara en klass. Flygandet var då ett nöje och inte ett stressande mellan olika terminaler. Det skulle ta ett drygt halvsekel innan trogna affärsresenärer skulle belönas med en egen klass.

Av: Harald Möllerström. Publicerad: 2009-11-13 14:52

I slutet av 1940-talet utvecklades första klass som så att den väl skulle ha kunnat mäta sig med dagens motsvarighet och i många fall dagens Business Class. Dåtidens arbetshästar var Super Constellation och DC-6, två fyrmotoriga maskiner som redan då var försedda med sovkabiner.

Då fanns det två klasser – första klass och turistklass. Bara riktiga höjdare fick flyga första klass. Men genom att flyga sent kunde ekonomi vara bättre än första klass om man hittade en rad med tre säten att sträcka ut sig på.

Men för de trogna affärsresenärerna fanns ännu inga förmåner. Business Class var i princip ett okänt begrepp ännu i slutet av 1970-talet. Den dök upp då som en tredje kabin för att belöna de trogna affärsresenärerna och ge dem fler och bättre förmåner än konkurrenterna. Tidigare fanns det med få undantag några flygbolag som erbjöd sina mest trogna resenärer några särskilda förmåner.
Det var dyrt att flyga på den tiden. IATA gav då endast resenären möjligheten att välja mellan fullpris i ekonomi eller fullpris i första klass. Det fanns emellertid ett begränsat antal APEX-biljetter som man fick köpa i förväg men det var knepiga restriktioner som obligatorisk bokning mellan 60 och 90 dagar innan och man tvingades vara borta i minst 14 dagar. Detta gjorde det i praktiken omöjligt för affärsresenärer att utnyttja dessa rabatter.

Idag snart 30 år senare har Business Class med råge passerat 1970-talets första klass med helt fällbara sovstolar, hämtning med limousiner, exklusiva lounger i både avresehall som ankomsthall och separata incheckningsdiskar. Idag utkämpas slaget om affärsresenärerna med hjälp av sittdjup, utrymme för benen, hur mycket sovstolen kan fällas och hur privat sovytan kan göras.

– Business Class sågs förr som ett mellanting mellan ekonomi och första klass men denna bild har förändrats dramatiskt på senare år. Business Class är ett område som flygbolagen satsat mycket på att förbättra och uppgradera. Vad vi ser idag i Business Class är en produkt som inte ens fanns i första klass för tio år sedan, säger Edward Plaisted, vd för Skytrax, ett företag i London som rankar flygbolag och flygplatser.

Några allvarliga försök att etablera någon annan klass hade inte gjorts eftersom IATA en bit in på 1980-talet i princip förbjöd all konkurrens. Regeringarna betraktade flygandet som en strategisk tillgång och avgjorde vilka bolag som fick flyga på vissa destinationer och hur ofta. Inom Europa brukade IATA tillåta maximalt två flygbolag per rutt.

Så fick bara SAS och Air France trafikera sträckan Stockholm-Paris och om du åkte med SAS så hade Air France rätt till hälften av intäkterna. IATA kontrollerade flygbolagens verksamheter och hade hur konstigt det än låter rätt att avgöra vilka säten de fick använda sig av, vilka måltider de fick servera och mest kontroversiellt vilka tariffer de fick tillämpa. Inget bolag fick erbjuda Business Class eller en billigare taxa.

Det råder en del oklarheter om vem som först lanserade affärsklassen som i början hade många olika namn, olika förmåner och olika priser.

På de interkontinentala linjerna är det många som anser sig vara först men en någorlunda anständig grävinsats har fått mig att sätta störst tilltro till att numer uppköpta Trans World Airlines var först på plats då man den första november 1970 introducerade sin nya Business Class Ambassador Service. TWA saluförde klassen som ”ett helt nytt sätt att flyga” med ”twin-seat” på de transkontinentala rutterna. Man erbjöd fällbara stolar som gick att fälla mer än något annat säte i Business Class på den tiden – hela 45°.”
Och hur låter inte det här ”Du får ditt boarding card och säte reserverade redan innan du beger dig till flygplatsen.”

Först i Europa var tveklöst KLM som redan 1974 introducerade sin Full Fare Facilities service (FFF) för sin fullbetalande passagerare i ekonomi - FFF var helt enkelt föregångaren till vår tids Business Class. Det gällde på de interkontinentala linjerna där man reserverade en femtedel av sätena i 747 för ”Triple F”-passagerarna och en fjärdedel av sätena i DC-10.

Därmed började IATA:s roll som pris och serviceregulator att sakta tona bort.
British Caledonian lanserade i början av1978 en renodlad Business Class-kabin på alla sina destinationer i Europa. British Caledonian kallade sin nya klass för "Executive Class" både på kortdistans samt de längre och mer etablerade långdistansflygningarna. I mitten av april samma år flög British Caledonian för första gången ett plan med tre klasser – en Boeing 707-320 nonstop mellan London Gatwick och Houston ( IAH ). I sin bok ”High Risk” skrev en av flygbolagets två grundare och numer framlidne ordförande, Adam Thompson, följande:

"Den första Business Class som skådats på den transatlantiska flygrutten var den som fanns i British Caledonians Executive Class."
”Flygindustrin reagerade med stor skepsis. Två av våra värsta konkurrenter, Pan American och Trans World Airlines dömde omgående ut experimentet och menade att det aldrig skulle bära sig. Men knappt ett halvår senare hade alla bolag som trafikerade den transatlantiska rutten lanserat Business Class”.

Även om Jan Carlzon och SAS kom igång lite senare finns det en del som anser att han var den som utvecklade den produkt som idag är känd som Business Class.

”KLM, British Airways och Air France hade alla infört Business Class. Vi frågade oss om vi också inte borde göra det men istället göra något extra för affärsresenären utan att höja priset”.

”Vi ville ge affärsresenärerna, som vanligtvis flög ekonomiklass, en bättre produkt och bättre service än de som reste till rabatterat turistklasspris. Bara genom ett erbjuda dem en differentierad och förbättrad service kunde vi motivera dem att betala fullt ekonomipris och inte jaga rabatterade turistpriser.,” säger han i sin bok ”Riv Pyramiderna”.

Nu var det lika viktigt att differentieringen i produkten även skulle vara synlig för blotta ögat – en rörlig vägg (det blå skynket) som för många troligen varit lika rött för de som suttit på andra sidan.

SAS började av naturliga skäl i Europa där man lanserade EuroClass med kraftigt förbättrad service till gängse ekonomiklasspris medan servicenivån i turistklass var oförändrad. Ut försvann i samma veva förstaklass med åtta stolar, tidigare mest fylld av flygbolagsdirektörer, och fast vägg bakom, som kallades ”världens dyraste direktionsmatsal”.

Lanseringen av EuroClass den första november 1981 och introduktionen som egna incheckningsdiskar, exklusiva flygplatslounger, bättre mat och andra förmåner orsakade naturligtvis sura miner bland konkurrenterna som hade tagits på sängen.

De ifrågasatte hur det stod till rent juridiskt med SAS EuroClass.

– När vi lanserade EuroClass efter att ha tagit bort första klass så blev det i praktiken ekonomipris med nästan samma service som i första klass och det fick naturligtvis spanjorerna att gå i taket. Det tog ju udden av deras första klass, säger Hans Boethius, med som har arbetat i chefsposition i många olika av SAS affärsområden och destinationer.

Detta nådde sin kulmen när företrädare för det spanska luftfartsverket vid ett par flygningar i början av november 1981 gick ombord på startklara SAS-plan i Barcelona och Madrid och krävde att de passagerare som satt i EuroClass skulle betala ytterligare 10 procent av biljettpriset. SAS-personalen ombord löste dock det hela genom att ersätta de spanska myndigheterna som redan tidigare vid incheckningen försökt få ut samma belopp av passagerarna. Ingripandet ledde till att SAS fick ovärderlig reklam i media över hela världen.

Detta ledde också till en mycket infekterad tvist mellan SAS och Air France i januari 1982 när Frankrike vägrade att låta SAS introducera EuroClass-biljetter till fullt ekonomipris. Ett av skälen var att biljettpriset skulle ligga ca 20 procent lägre än vad Air France tog för sin affärsklass och flygtrafiken mellan de två huvudstäderna hotade att läggas på is. Det var först efter möte mellan Sveriges och Frankrikes utrikeministrar som man lyckades bilägga tvisten till SAS fördel.

När det gäller bråket med Air France och deras Classe d’Affaire myntade så vitt jag vet personalen i Paris en slogan som löd ”that is no good affair”och relationerna blev inte bättre av det.

– Vi hade ju också ett beramat krig på 50-talet, mer exakt 1952 som kom att kallas ”smörrebrödskriget”. Vi fick inte servera gratis mat till passagerare i turistklass över Atlanten. Vi fick däremot bjuda dem på sandwich – torra trekantiga bröd men det var ingen som ville ha dem och vi fick kasta hela rasket. Då började SAS istället bjuda passagerarna på smörrebröd.

Det lede till en ovanligt hård reaktion från de amerikanska flygbolagen, främst numer avsomnade TWA, som gick till domstol för att få SAS fällda för brott mot IATA:s bestämmelser med motiveringen att våra smörrebröd var förtäckta måltider. SAS svarade med att annonsera i amerikansk press där man sade att man hellre tog böter än att sänka sin service för vilket man inhöstade mycket goodwill.

Det hela slutade med att SAS fick betala 16 000 dollar i böter för tilltaget men fick fortsätta servera smörrebrödet under förutsättning att minst 2,5 kvadratcentimeter av mackan inte var täckt av pålägg.

Ole Mortensen, VD för DFDS, sade i ett uttalande för ett tiotal år sedan att ”det var Jan Carlzon som skapade Business Class. Det var han som först insåg att det i den helt flexibla biljetten borde finnas något för affärsresenären som bättre service, både ombord på planet som riktigt porslin och en bättre meny liksom på marken i form av exempelvis lounger på flygplatsen, snabbare incheckning. På det sättet fick han resenärerna att betala mer för en flexibel biljett.”

– Det var ett helt logiskt beslut att göra sig av med förstaklasstolarna – 16 stycken - på flygningarna inom Europa, säger Peter Forssman, som kom från Linjeflyg till SAS redan 1979 och upplevde revolutionen på nära håll.

”Introduktionen av EuroClass innebar slutet för första klass på dessa linjer. Det innebar också slutet för Business Class på kortare linjer eftersom SAS erbjöd denna service till ekonomipris. Konkurrenterna följde snabbt efter!”

Bolagen i Europa och på andra håll i världen kom att beteckna den dyrare produkten på kortlinjerna som ”Business Class” som bestod av bekvämare säten och med bättre service. En del bolag använde sig av konvertibla säten med plats för tre i ekonomi och som i Business Class kunde förvandlas till två säten med lite mellanrum mellan dem. De två olika kabinerna avskiljdes av ett skynke.

Virgin Atlantic återupplivade systemet med två klasser 1986 med sin Upper Class — förstklassig service och bekvämligheter till Business Class-priser som kom att stå som modell i början av 1990-talet då åtskilliga flygbolag skrotade sin första klass och istället satsade på en mer rymlig Business Class, däribland Continental Airlines, Air Canada, KLM och TAP Air. Och den trenden lär hålla i sig.

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande