StartArtikelarkivBoka flygAnnonseraOm tidningen

Tillgänglighet prioriteras lågt

Enligt handikapporganisationerna kommer riksdagen omöjligt att nå målet om en tillgänglig kollektivtrafik i Sverige 2010. En slagkraftig diskrimineringslag skulle påskynda utvecklingen, men tillgänglighetsfrågan prioriterades bort i den nya diskrimineringslagen.

Av: Emma Gustafsson. Publicerad: 2008-03-28 14:30

– Det här är tredje gången som man i en statlig utredning föreslår att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering av personer med funktionsnedsättning, men för tredje gången lyfter man ur den här delen när man lägger det slutliga förslaget, säger Maria Johansson, förbundsordförande i De handikappades riksförbund, DHR.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter att regeringen ”försökt hinna” komplettera förslaget om att bristande tillgänglighet ska vara diskriminering, men fått ”erkänna att det, på grund av bristande underlag, inte har varit möjligt”.

– Vi vill ha en diskrimineringslagstiftning som ger skjuts åt befintliga lagar och fungerar preventivt. Idag ser vi en negativ spiral där nya projekt från början har tillgänglighetsfel som i bästa fall rättas till i efterhand, fortsätter Maria Johansson.
Tågens utveckling är ett talande exempel på hur tillgänglighetsfrågorna hanteras i praktiken.

– De nya tjusiga tågen är snarare sämre än de gamla tågen. På SJ:s dubbeldäckare måste man haka på en skranglig, manuell ramp för att komma ombord med rullstol. På Pågatågen i Skåne finns de enda platser tillgängliga för rullstolsanvändare på ett öppet golv där man får samsas med hundar, cyklar och barnvagnar utan mjuka fåtöljer, värme och lugn och ro som finns fem trappsteg upp för andra passagerare. Det är kallt eftersom dörrarna öppnas hela tiden och det finns inga bord som man kan placera datorn på om man vill jobba.

På DHR börjar man misstänka att oviljan att införliva tillgängligheten i diskrimineringslagen handlar om pengar. Att kriminalisera otillgänglighet skulle i vissa fall innebära stora och kostsamma ombyggnationer.

– Det finns redan kunskap om hur vi gör Sverige mer tillgängligt, det finns lagstiftning som ställer krav på tillgänglighet och användbarhet, men bestämmelserna efterlevs inte. Vi ser det som en nödvändighet att bristande tillgänglighet klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Vi är jättemånga människor som varje dag stängs ute från stora delar av samhället, säger Maria Johansson.

För Gunilla Åhrén betyder tillgänglighet en rullstolsanpassad miljö med bättre hissar, utbildad personal, avfasade trottoarkanter och bättre samordning vid byten.

– Tack vare diskrimineringslagstiftningen är USA rena drömlandet jämfört med Sverige, säger hon.

Förutom USA har bland annat Storbritannien, Frankrike, Australien och Sydafrika klassat otillgänglighet som diskriminering.

– I London är exempelvis både taxi och kollektivtrafiken föredömligt anpassade. Man kan även se stora skillnader i gamla krigsländer som haft många skadade. Där är folk mer vana och det känns naturligt att resa, säger Gunilla Åhrén som jobbar med vård- och rehabiliteringsfrågor på RTP, Riksföreningen för trafik- olycksfalls- och polioskadade.

En miljon svenskar har någon slags funktionsnedsättning och för många blir resandet både krångligt och stressande.

– Den värsta stunden på hela resan är när jag just har hoppat på planet och inte längre ser min rullstol. Då börjar tankarna surra – är stolen med på planet? Tänk om bagagekillen glömt bort den? Jag har bekanta som blivit av med sina stolar eller fått tillbaka en trasig efter landningen, fortsätter Gunilla Åhrén.

Gunilla reser mycket i jobbet, just nu är det varje vecka. Det blir mest inrikesresor, ofta mellan hemstaden Göteborg och Stockholm, men varje år blir det ett par utlandsresor i tjänsten.

– Jag väljer transportmedel utifrån hur lite krångel det blir. Igår körde jag bil tur och retur till Linköping för om jag hade tagit tåget hade jag fått byta och hamnat på ett tåg utan en bra lift. På senare tid har jag börjat ta tåget oftare för att man kan jobba koncentrerat, och så är det miljövänligt. Flygresan är så uppstyckad och full av tid man inte kan utnyttja.

Gunilla Åhrén föll av en häst och bröt ryggen för sexton år sedan och har varit förlamad sedan dess. Det var inget dramatiskt alls, bara extrem otur.

– Folk har ju lite svårt att få ihop det, jag har ryggmärgsskada och så bara en arm. Om folk frågar så brukar mina vänner skoja om att det var hästen som bet av armen, men jag är faktiskt född utan vänster underarm.

– Vi har en galghumor som omvärlden förmodligen uppfattar som morbid, men har man en gemensam faktor så är det den faktorn som man skämtar om – oavsett om man är militär, idrottare eller funktionshindrad. Man måste förstås vara en av oss för att ha känsla för vad som är legitimt, tillägger Gunilla.

Under åren har hon blivit expert på att planera och organisera.

– Spontaniteten i resandet försvinner när man har ett sånt här funktionshinder, men ju mer man reser desto mer kunnig blir man. Jag använder mig av resebranschens nomenklatur och säger till exempel att jag är klassad som WCHC (wheelchair to cabin seat, reds anm.). Då vet de att jag har varit med förut och en kunnig kund. Jag ställer aldrig oskäliga krav, men får ibland påminna om att jag är som vilken passagerare som helst och att regler som gäller för andra gäller även för mig.

Var i resprocessen är det jobbigast?
In i och ut ur flygplan, tåg, bussar och bilar – sedan sitter man ju där som vem som helst. En gång har jag blivit rullad genom Köpenhamns flygplats fastspänd med fem spännband på en konstig lånestol. ”Nu är det bara masken som fattas”, försökte jag skämta med personalen eftersom jag kände mig som Hannibal Lector i ”När lammen tystnar”.

Brukar du få bra service?
– Generellt sett så får man bra bemötande, men när jag åkte med RyanAir en gång fick jag rulla på planet sist liggandes på en slags solstol. Det kändes faktiskt integritetskränkande att glida förbi alla andra passagerarna med ansiktet i knähöjd.

Vilka reseleverantörer är bäst på tillgänglighet?
– Till Stockholm föredrar jag Malmö Aviation eftersom man landar på Bromma som hyr in personal från brandförsvaret. De killarna och tjejerna har utbildning i hur man lyfter folk, vilket saknas på mindre flygplatser där det ofta är bagagepersonalen som lastar om oss. På Arlanda får vi vänta på ledsagare i ett speciellt rum för funktionshindrade. Då blir jag beroende av att någon annan ska komma ihåg att hämta upp mig och en sådan osäkerhetsfaktor tar energi och skapar stress.

– När det gäller hotell har Scandickedjan sin egen tillgänglighetsambassadör som ser till att det fungerar att bo på alla deras hotell.

Finns det ställen du gärna undviker?
– Stockholms centralstation är inget vidare. Det blir några turer upp och ner, man ska över en bro och under en tunnel. Som tur är finns det alternativa sätt att komma till och från tågen, men det händer att hissarna är sönder och då får man hitta en trevlig medresenär som kan hjälpa till.

Ser det ut att bli bättre i framtiden?
– Ja, de senaste åren har det hänt mycket i Sverige och det beror på att vi nu har en handikappolitisk handlingsplan, ”Från patient till medborgare”, där alla myndigheter får till uppgift att alltid väga in tillgänglighetsaspekten vid beslut.

Att tillgängligheten i Sverige är medelmåttig anser även Dieter Müller som nyligen varit med och startat Access Sweden, en ideell organisation som vill utveckla Sverige till ett tillgängligt resmål. Enligt Access Sweden är tillgänglighet en stark konkurrenskraft.

– Vi är långt från Regeringens mål att ha ett land som är tillgängligt för alla år 2010. Däremot har fler blivit medvetna om problemen, säger Dieter.

Access Sweden har som mål är att öka medvetenheten och marknadsföra de destinationer i landet som är extra tillgängliga.

– När tillströmningen till dessa tillgängliga turistmål ökar kommer fler att följa efter. Många myndigheter drar också åt det hållet, det är ju inte av illvilja man gör samhället otillgängligt, men man kanske inte tänker ur tillgänglighetsperspektivet förrän man själv drabbas, fortsätter Dieter.

– Om några år är en tredjedel av Europas befolkning över 60 år och de kommer att fortsätta resa. Det finns många som vinner på bättre tillgänglighet – mammor och pappor med barnvagnar, den ökande gruppen kostallergiska som idag måste förvarna restaurangen innan besöket och jag gissar att personer som vill gå i högklackat skulle uppskatta om det inte lades kullersten överallt.

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande